henne; äfvenså sedan, då den unga enkan blef mor. IIon var då af plågor sanslös och var det äfven länge efteråt, så att hon ej visste om hon gifvit lifvet åt ens ett, ännu mindre trå barn. Det sednare var emellertid fallet och vi, min goda Sophie och jag, i hvilkas lycka det fattades endast ett barn att älska och omhulda, tyckte oss ej, hvarken inför Gud eller menniskor, begå nägon synd, om vi undanhöllo den arma enkan hennes ena barn och gjorde det till vårt, då hon i alla fall skulle få tungt nog med det andras försörjande. På det sättet blef Jenny vår dotter och hon må sjelf säga, om vi någosin gifvit henne anledning att tro sig vara fosterbarn. — Icke förrän vid Brukspatronen Thorssons bröllop — eller rättare vid första lysningen — fick jag veta, att fru Möller och Henny funnos i Upsala. Min hustru och jag kommo, naturligtvis, ännu öfverens om att förtiga hela saken. Men nu saknar Sstackars Jenny en mor; än mer — jag har ej längre något hem att bjuda henne. Saledes har jag funnit det vara min pligt, att föra henne till dess rätta mor, till dess tvillingsyster ... till en rik svåger — med ett ord, till dess egen familj, der hon kan bli älskad och omhuldad; medan jag, arme ruinerade, barnlöse och hemlöse gubbe, irrar omkring i vida verlden, sökande någon håla, der jag kan få sluta mitt eländiga lif. Tårar qväfde här den gamle öfverstens röst. Men Jenny höll honom om halsen och ropade: