Gotlands läns nya tidning – 3 november 1864, sida 2

erinrade sig visserligen att det funnits en sådan och att det gått ut för benne, som det heter; men — icke hade hon, veterligen, någon dotter. Man stannade i funderingar och snart voro den lilla folkrika stadens tungor i rörelse, angående den mystiska fästmön, hvilken man dock lyckades taga reda på. Ty Thorsson, den unge norrmannen, den vackre och rike, hade väckt ett sådant allmänt intresse i denna af skandinavism hufvudyra tid. Både fort och långsamt förflöto de tvänne veekorna, från första lysningen och till den tredje, då brölloppet på samma afton firades, ehuru i aldra största enkelhet, på en af stadens förnämsta källare. De gingo fort för Henny, som hade mycket att göra, men långsamt för den längtande fästmannen. Hur stränga än fru Möllers grundsatser voro, så kunde hon dock icke längre förhindra Arne från att bestrida omkostnaderna för allt hvad som erfordrades, i och för såväl den knapphändiga utstyrseln till den förestående resan, som till brudklädning, bröllopsdrägt it modren, jemte allt hvad dertill hörde. Henny hade visserligen påstått sig ej vilja lemna den lilla kojan förrän som brud; den hade varit hennes mors sednaste hem i fosterlandet och hon sjelf hade der funnit sitt lifs högsta lycka; men modren hade deremot intet att invända mot att öfvergifva det låga, mörka, trånga och fuktiga rummet, der hon varit så sjuk och så olycklig. Och så flyttade de båda frun