Gotlands läns nya tidning – 27 oktober 1864, sida 3

ångrade nästan, att han gått upp till öfverstens. Dock, hur skulle han väl kunnat undvika det? Hade icke uraktlåtenheten af denna skyldighet kunnat tydas som den största ohöflighet och otacksamhet? Emellertid, då han ej bar någon ring på fingret och naturligtvis ingenting nämnde om sitt nära förestående giftermål, anade hvarken Jenny eller hennes föräldrar att han var så fästad — aldraminst i Upsala. Jenny uppbjöd hela förmågan af sin älskvärdhet, som ej var liten, då hon blott ville det, för att rätt intaga den unge främlingen. Hon satte sig till pianot och sjöng just de stycken, dem han förra gången sagtsig tycka mest om; hon talade om skandinaviska iden med en ifver, som gränsade nästan till öfverdrift; hon gjorde, med ett ord, allt, men nödgades dock med bitter både smärta och harm för sig sjelf erkänna, att hon gjorde det förgäfves. Arne satt som på nålar. Hans längtan drog honom bort, dit bort, åt ett annat häll af staden, till föremålet för hans första innerliga kärlek. Han var förströdd och illa till mods. Det enda han hos Jenny beundrade var hennes likhet med Henny, en likhet, nu så mycket frappantare, som den stolta koketten i dag lade bort sina högdragna later, för att synas såsom älskvärdheten sjelf; något som Henny var, utan att vilja synas. (Forts.)