Dag ut och dag in strålade en högblå, alldeles molnfri himmel öfver den vackra lärdomsstaden, hvars solkmängd, liksom hade den haft intet annat i verlden att sysselsätta sig med, sprang öfverallt med, hvarest studenterna samlades, eller visade sig, begapade dem så, som om en hvar af dem varit ett särskildt exemplar för sig, af antingen skönhet eller vidunderlighet. Dagen efter ankomsten bar det af — på förmiddagen — till gamla Upsala, att der dricka mjöd och befrakta högarna, de gamla asarnas begrafningsplatser. IIvart de glada, lefnadsfriska ynglingarna framtågade, i synnerhet vid Svartbäcksgatan, voro alla fönster uppfyllda af högtidsklädda damer, som kastade blomsterbuketter, hvilka nedföllo på de unga herrarnas mössor, på deras axlar och derefter på gatan, så att de bokstafligen vandrade på blommor, ja, på en bred, brokig matta af de skönaste, mest vällnktande af Lloras herrliga barn. Det var sorgligt att se, hur de späda förtrampades. Dock — det måste så vara; hur ofta har ej det sköna och oskyldiga blifvit förtrampadt? Arne Thorsson tyckte bestämdt — men kanske inbillade han sig blott — nog aft ... han tyckte bestämdt, att Jenny Kalm, som satt i ett fönster i första våningen af ett större hus på Svarthäcksgatan och kastade blommor på de unga skandinaverna, hon, liksom alla andra damer, riktade sin bukett så, att den måste ovilkorligen falla på Arne. Också var han nog lycklig, att uppfånga