Gotlands läns nya tidning – 13 oktober 1864, sida 3

(Jnsändt). Eu liten promenad genom den wälaktade Hansestadens gator någon stilla aftonstund är werkligen i högsta grad egnad att fom ma eu att tro, att man wandrade i en underjordisk kload eller åtminstone befunne fig atstilliga ärhundraden, för att ej säga artusenden tillbaka; få romantiskt, ja, feiskt förtrollande är ej det eqyptisia mörker i naturligt hänseende, fom enwäldigt och obestridt herrskar i war stads labyrinther och gränder. För dem, som af en barnslig försigtighet möjligen latit afslräcka fig från dessa un: derbara wandringar, will Jns. lemna en liten skildring af de jmä äfwentyr, som nyligen härstädes passerat, och hwaraf man kan sluta till, hwad man har att wänta, om man skulle wara nog djerf att wåga fig utom fin egen dörr. — En afton i förra weckan gid en ensam wandrare Adelsgatan utåt. Efter en stund hör han bullret af en wagu, kommande mot fig; men som han endast helt och hallet maste lita på sitt hörselsinne, så stannar han för att utforska, på hwilken sida af gatan han skulle ha bästa utsigten att komma förbi; bullret war dock en osäker wägledare, hwarföre han, efter åtslilliga fruktlösa försök att komma pa den riktiga sidan, plötsligen med en ansenlig knuff kastas hufwudstupa mot en wägg. Lyckligtwis war han med detsamma ur wägen för den förbirullande wagnen och fortsätter under wissa, ej särdeles muntrande betraf: telser wägen framat. Jnnan kort höras fotsteg och snart derpå utropet der kommer en 158 Häft! af ett par fruntimmer, hwaraf det ena i försträcklsen plumsar midt i en wäldig smutshög, få att den till en stor del förflyttas på de kringstaende husen och den förmente häften, fom derpå, trefwande med framfötterna, d. w. s. händerna, framför fig försigtigt fortsätter fin wäg, tills wid hör: net af stora torget hatten med en fart, fom wore den besatt, for af hang hufvud, och hans egen panna i en byggnadsställning eller något dylikt. Sedan den första häpenheten nagorlunda gatt förbi, är wandrarens första tanke att få sin hatt igen och sedan han länge förgäfwes gräft med händerna bland de närmaste smutshögarne, framtar han sitt tändsticksfodral och finner ändtligen sin rymmare, men — o, we! — i en riktig dam af orenlighet. Föga tillfreds: ställd med sin promenad, anlände han slutligen hem och lofwar i rättmätig förbittring att aldrig gå ut i staden om qwällarne. Ty, refonerar han, more ej tyngdlagarne, ja komme troligen mer än en att mid dylika promenader begifwa fig till wäders, isynnerhet wid denna tid, då under det ogenomträngliga mörkret ingen stjerna säger, hwar himlen är belägen och — ingen lykta, hwar jorden finnes. le