Gotlands läns nya tidning – 6 oktober 1864, sida 2

Hela staden må gerna roa sig, svarade IIen ny med mildt allvar; men säkert fins der dock in. gen dotter, som från sin mors sjukläger går ut i hvimlet. Jag tror... jag hoppas det, åtminstone. Kära barn, genmälde modren, icke är jag så sjuk, att jag ju icke har nog af tjenstflickans värd, under de stunder du är frånvarande. Du ser ju att det går för sig, när du tvingas att gå ut för att köpa din stramalj, dina garner och perlor. Arne Thorsson förenade nu sina böner med den goda modrens, att Henny måtte skaffa sig frisk luft och förströelse. Men den unga flickan endast skakade på hufvudet och sade: Jag har glädje nog, när jag kan vårda min mor och vara henne till nytta. För hvad i allmänhet kallas nöje och tidsfördrif har jag icke Sinne, nu ... så länge det är som det är Hon drog en djup suck och förblet tyst, hvarunder hon fortfor att arbeta med den största ifver. Arne såg på sitt ur och reste sig upp af stolen med den fart, att han stötte sitt hutvud mot det låga taket, hvarvid han ej kunde afhålla sig från ett utrop af smirta jemte en liten cd. Den sjuka jemrade sig å hans vägnar och Henny såg förlägen ut. ÅÅh, det var ett lappri,t sade den rättframme norrmannen. Farväl till härnäst. Och i ett nu var han — böjd som en sprättbåge — ute genom dörren. (korts.) — — A—