lingarna, hvilka funno sin gissning besannad, att damerna voro öfverstens fru och dotter. Den unga flickan, Jenny Kalm, då nitton år gammal, hade ett utseende, en växt och en hållning, som väl voro egnade att förbrylla mången ynglings hjerna. Också tillstod Arne Thorsson i hemlighet för sig sjelf, att han ej sett många så vackra unga flickor; och han började genast, från första ögonblicket, att egna henne all den hyllning, hvartill han uppmanades, så väl af sitt ungdomsvarma hjerta, som deraf, att han var den enda ungkarlen på stället; de båda lärarne voro gamla män och familjefäder. Fröken Kalm var dock, oaktadt sitt allom 1 ögonen fallande koketteri, ganska sluten och tillbakadragen, hvarför hon af Upsalastudenterna vanligen benämndes den stolta Jenny. Det var någonting konstladt i hennes väsende, som jagade gracerna på flykten: man såg att hon bemödade sig om att behaga, ja, att hon äfven var temligen säker på att lyckas, men att hon på samma gång sökte motarbeta hvarje känsla, som kunde häntyda på att hon sjelf hade ett hjerta. Med ett ord — Jenny Kalm hade föresatt sig den svåra uppgiften, att spela på en gång den intagande och den ointagliga. Efter int: igandet af en middag, som verkligen kunde kallas splendid, och der de finaste viner flödat, satte herrarne sig att språka; dock egentligen de tvenne äldre, hvaremot den unge smög sig helt oförmärkt ut, för att hemta frisk luft, och, eburu obekant i staden, gaf sig af att vandra, på