Gotlands läns nya tidning – 8 september 1864, sida 3

ögon, sammanknäppte händerna och bad den första bön som föll henne in: Gud som hafver barnen kär, Se till mig som liten är! Hvart jag mig i verlden vänder Står mitt väl i dina händer. Alfred tänkte icke hvad kanske mången annan skulle tänkt: att denna bön icke passade för honom. Nej, tvertom, han kände sig ringare, tusen gånger ringare, än det oförståndigaste barn och så liten inför Guds ögon, att hela hans fordna lif dervid sjönk samman till ett stoftkorn —han bad med at fullt och varmt hjerta, att Gud, oaktadt hans litenhet, ville se till honom, ville förlåta honom, ville förbarma sig öfver honom och i lif och död sörja för hans väl — och denna bön, honom förestafvad af ett barns oskuldsfulla läppar, tycktes omskapa hela hans varelse. Skynden, mina små älsklingar, talade han till de båda sysfrarne, skynden hem efter edra föräldrar och morföräldrar — jag har mycket att afbedja, mycket att försona — kanske har jag icke många timmar qvar — jag vill, jag måste tala med dem. Och de kommo, och kärlekens och deltagandets varma vårflägtar spelade kring sjuklingens fordom så öfvergisna läger. Hans sista handling var att testamentera sin förmögenhet till ett litet barnhem, der årligen ett mindre antal värnlösa små skulle ha huld och skydd, samt danas till goda och nyttiga medmenniskor.