och vill någonting — ack om jag visste om han ville ha eldadt, så skulle jag försöka att göra det — om han ändå ville vakna snart, skulle jag fråga. Tyst, Hulda lilla4, hviskade Elise, .det är godt att morbror får sofva; då känner han inte att han har ondt — vänta nu, skall du få se hvad jag skall göra tills han vaknar, så skall han undra hvem som varit här. Och nu upptog den lilla sin fina näsduk, afröjde det ena hörnet af bordet, som stod vid Alfreds säng och ,dukade derpå, samt ordnade sedan ett par drusklasar, som hon medfört, tre konfektsbitar och ett äpple, allt skatter som de små besparat, för att dermed glädja den sjuke. Se, Hulda lillak, yttrade derefter Elise med strålande ögon, är icke det här vackert, och tror du icke morbror skall bli glad då han vaknar. Då hördes från sängen högljudda snyftningar — isen hade smällt kring enslingens hjerta — han tyckte att hans försvunna Elise hade talat genom barnens mun, deras barnsliga, ocgennyttig: kärlek hade rört honom, och han afbad djupt i sin själ orättvisan mot de små. Han räckte båda sina händer åt barnen, som deltagande skyndat fram till sängen. Gud välsigne er, kära, små barn, yttrade han rörd — hafven tack för er kärlek, ert deltagande och, om J kunnen, så bedjen för mig. Då ställde sig den lilla, sjuåriga Elise invid hans hufvudgärd, såg på honom med sina milda