Gotlands läns nya tidning – 8 september 1864, sida 2

för hvar bit en sticker i mun åt både sej och ungarna; — den som kunde råka ut för en sådan guldsisk, som hon, skulle jag min själ själla honom, jag ockå, så bara skinn och ben sunnos qvar, men sådana växa inte på träd, Guwnås! Nej, nej, men, medgaf madam Lena, men så får en också ha tålamod för att vänta lifhanken ur en tocken uselrygg; vore det inte för att det kom surt efter, kunde man vara frestad att ge honom lite hvitte, men nu får man i stället ta munnen full af honung när man talar till den gamle sjöstöfveln — se så, Sjögrenska, ta se nock en tår, för sen får jag in och se åt om han vill någonting, kräket; han må väl inte ha ringt heller —e Ah, han må väl skämmas, svarade madam Sjögren med ett rått skratt, han ska väl unna folk matro, och för resten — Ja, för resten, inföll madam Lena vårdslöst, har jag då varit på apoteket, der har jag alltid varit, ser hon, Sjögrensha, när jag inte hört klockan. -lli, hi, hi, skrattade Sjögrenskan, ,hon it qvick hon, Sandelinska, och det har hon efter mor sin, men ajöss mena nu och låt se att nästa gång hon bjuder på kaffe, hon håller ,kliädselgille me samma. Inte mej emot, bedyrade madam Lena, och båda instämde i ett skratt, som kom håren på Alfreds hufvud att resa sig af fasa. När madam Lena efter att hafva följt vännen ut i porten och der ytterligare sladdrat en stund, med sakta steg och ömhetsmasken för ansigtet