Tvänne hem. (Ur Svenska Familj-Journalen). (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Han ringde upprepade gånger, men ingen madam Lena infann sig. Otålig, så som han på länge ej känt sig, tänkte han på det djerfva försöket att sjelf hemta detta papper. Madam hade ju dagligen försäkrat att han såg friskare ut, och åtminstone nu för tillfället kände han att hans krafter skulle förslå till denna lilla utvandring. Han steg upp, tog med mycket besvär på sig nattrock och tofflor och, hållande sig i möblerna, stapplade han ut i yttre rmmet. Härifrån stod dörren på glänt till ett mindre rum, hans hustrus fordna sängkammare, derifrån halthöga röster hördes, tillika med slamret af koppar — madam hade således kafferep. Utmattad nedsjönk Alfred på en stol tätt invid denna dörr. Pa sig en påtår, Sjögrenska, och spara inte, hördes madam Lenas uppmuntrande stämma — rdet är gubbstöten derinnne som består — så dricka vi hans skål i botten och önska honom lycklig resa till andra verlden; det är ingenting att hålla på — han ser ut som en disktrasa i synen för hvar dag, så någon gång skall det väl ta en ända, fast han är seg som en veckrisp. -Tackar, som bjuder, Sandelinska — jo, hon vet hur hon ställer sig, hon, som kniper murklorna här i gården — en am får släpa i all sin dar