Gotlands läns nya tidning – 1 september 1864, sida 3

,Se så, madam, trösta sig nu; jag menade ej så illa, och tro mig att hon skall inte bli lönlös för sitt besvär. Det hade redan gått så långt, att kassörn litet smått fruktade madam Sandelin, eller rättare hennes aflägsnande, ty, tänkte han, hon var ändå vand vid hans önskningar numera, och blotta föreställningen om en ny madams inöfvande var nog att komma Alfred att rysa ända in i själen. Under tusende bedyranden om sin oegennytta fortfor madam Sandelin anständigtvis att snyfta, tills Alfred såg sig tvungen att göra hvad han gjort förut i dylika fall: söka upp ur plånbokens gömmor en extra femma såsom plåsterlapp på det djupa sår han tillfogat hennes hederskänsla. Utmattad nedsjönk han derefter på hufvudgärden, slöt ögonen och tänkte på — sin hustru och hennes förslag: fosterbarnet. Alfred hade verkligen tänkt att testamentera madam Lena sin lilla förmögenhet, dels emedan han hvarken tålde slägten eller denna var i behof af penningar, dels emedan han ansåg mada men hvarken sämre eller bättre än menniskor allmänhet, och så hade hon ju ändå vårdat ho nom under hela hans sjukdom, då en händelse gjorde att han ändrade åsigt. Han låg nemligen en afton och funderade på ett vigtigt papper, det han, i händelse af sin död, ännu en gång önskade genomse. Detta papper för U varades i hans skrifbord, som stod i yttre rummet. — — (Forts.)