Händelsevis hade han ännu en anordning att göra, och likaledes af en händelse kom han dervid att se på hustrun. , Tårar och idel tårark, utbrast han harmset — mi qvinnfolk kunna reta en engel med ert eviga lipande — det kostar kantänka på, att inte få komma till Gustafs i qväll och beundra och afundas deras sirapslycka — för min del blir jag rasande, när jag bara tänker på det der tillgjorda herrskapet, ty deras vänlighet är ändå ej annat än tillgjordhet. — Inbilla mig att när man varit gift i 6 år, man . . 50, Alfred, för himlens skull! hur kan du tala så om våra egna och om så goda menniskor som de äro? .Derföre, min vän, att jag tänker såk, svarade Alfred med en ton af rå öfverlägsenhet, ,och hvad en man tänker, må äfven stå honom fritt att yttra, då deremot qvinnan af lätt begripliga skäl gör bäst i att tänka femton gånger och tala en. För öfrigt, fortfor han — , vill jag säga dig hvad jag sagt så många gånger: att du kan gå dit eller annorstädes, hvart du behagar, bara jag slipper släpas med. Men det är så ledsamt, goda Alfred, att ständigt komma ensam; jag har ingen riktig glädje då du ej delar den. Gamla visan! men, ursäkta! hvem hin kan dela dina s. k. fröjder, till hvilka för öfrigt hör hvad som utgör min värsta pina, att omgifvas af en skock barnungar, hvilka skrika så, att man