Gotlands läns nya tidning – 25 augusti 1864, sida 2

med tornet i Pisa, der jemkade ett veck på gardinerna eller dörrdraperierna samt sorgfälligt borttorkade hvarje damkorn, som vågat falla, borttorkade hon ej mindre omsorgsfullt de tårar, som gång efter annan tillrade öfver den bleka kinden. Långsamma steg hördes i trappan. Ett drag af ängslan flög öfver hustruns ansigte, och hon hann nätt och jemt att andas på näsduken och en sekund hålla den för ögonen samt sätta på sig en min, som skulle uttrycka belåtenhet, då dörren öppnades och Alfred inträdde. Han var en lång och temligen satt figur, den der, att döma efter det släpande i hvarje rörelse, ännu aldrig tycktes hafva gjort sig brådtom här i verlden. Ur ett hvitgult, hårdt och kallt ansigte framblickade ett par likgiltiga ögon och ett par lätta fåror syntes på fullt allvar hafva slagit sig till ro mellan de blott allt för ofta rynkade ögonbrynen. En hög kal panna gjorde detta själlösa ansigte ännu mera obehagligt och kom betraktaren att önska sin betraktelse ogjord. , Välkommen hem, Alfred, yttrade Elise mildt och räckte fram sin hand. En sträf nick blef hennes svar, och hennes hand låtsade han ej märka. Har du allt i ordning ? frågade han kallt. ,Jag hoppas det, svarade Elise. Han genomgick nu sjelf rummen, och som ingen annan anmärkning billigtvis kunde göras, än att allt var utmärkt ordentligt, teg han; ett sådant erkännande hade varit under hans värdighet.