Gotlands läns nya tidning – 11 augusti 1864, sida 3

frihets-lagen att första dagen sråga om den ankommande gästens namn. De voro spart inbegripna i ett godt och förtroligt samspråk, då husmodern kom in och efter några ord om det ,,Herrans v räder, som stormade derute med blåst och regn, bredde duk å bordet och framsatte en rykande skinka med hvad mera till en god altonmåltid höra kunde. Konungen, som den dagen ingen middag spisat, lät sig väl bekomma, och efter måltiden drack han tvåmänning med Bonden i fradgande öl ur en stor sölfkanna, medan i framkammaren hono men god hvilohädd för natten bereddes. Carl sof ganska godt den natten och vaknade icke förr, än morgonsol upplyste hans sofkammare. Då han klädt sig och märkte, att husfolket redan kommit i rörelse. steg han uti salen, der värden redan väntade honom vid ett väl rust: dt frukostbord. Sedan nu måltiden slutad var, yppade Konungen sitt namn och sade, att han ville göra honom en gengärd för undsången välfägnad, bjudandes honom till en måltid på. Stockholms Slott, hvartill en viss dag utsatt blef. Bonden tycktes icke det minsta rubbad i sitt Ingn af den höga göästen, utan gaf honom vid afskedet ett kraftigt handslag, och skiljdes Kung och Bonde den gången åt med god åsämja. Vid sammanträftandet med sina Hofmän glömde icke Konungen att förtälja för dem sitt nattäfventyr, prisandes mycket Bondens förstånd, och, när han märkte, att de vid underrättelsen om bjudningen ville göra sig lustiga på Bondens bekostnad, önskade han dem sjelfva ett äkta godt hondeförstand, tilläggande, att de icke så lätteligen skulle kunna göra honom blyg eller förlägen. Den utsatta dagen kom; och den hederliga Dannemannen infann sig i sin bästa helgedagsdrägt. En Kammarherre tog emot honom vid trappan, förande honom sedan upp i salen, der middagsbordet stod dukadt. Hofmiinnen voro ståteligen utstyrda i sammet och guldgalonerade kläder; men Bonden brydde sig icke om att egna dem den minsta uppmärksamhet, utan gick rakt fram till Konungen, som med ett vänligt handslag tackade honom för sist. Vid bordet satte Konungen honom vid sin högra sida. När Hofmännen det s sågo, hviskade de sig imellan: Bonden blir högfärdig; vi måste söka till att pröfva hans stora först: ånd, huru han kan reda sig i knapp vändning. Dervid, och efter ett gifvet tecken, gaf den Hofmannen, som satt Konungen närmast på venstra sidan, sin granne en dugtig örfil, sägande: Låt gå Nn! — Det var förut dem emellan s så öfverenskommet och uträknadt, att, när ordningen kom till Bonden, så skulle han ettdera i sin fåvitsko slå till Konungen, eller skulle han blifva förlägen och hålla sin örfil till godo. Bonden satt orörlig och tog ett ganska. hårdt slag emot af sin hårdhändte granne, men vände sig sedan långsamt åt höger, sägande med barsk och stadig röst: Min fader var en akerman, och, när han hade kört sin fåra fram till renen, vände han om igen — och dermed slog han sin granne en örfil, så att han sjönk ned i sin grannes knä och var något sen att resa sig igen. Konungen log, och Hofmännen hade ingen lust att skämta mer. Men, som måltiden var slut, så börjades en glad dryckessti imma, då Konungen drack tvåmänning med sin gäst ur en guldpokal. Slutligen steg Konungen upp och sade till Bonden: Du skall icke heta Bonde mer, utan Grefve Bonde! Sålunda äro från äkta Svensk bondestam alla Grefvar Bonde härstammande. — —— — BAD se e — —