(Fnsändt). En lördagsafton wid hafskusoan. . ... — — — bär. Och inga werldens hwimmel NÅ bit. Här — under Herrens klare himmel — nhär är jag fri; här är jag lugn, är säll. Här finnes frid, fast krigets fakla tändes, .04) öfwer trädskulln dödens budskap sändes Åmed sorgebref till månget stöfladt hem, till modren der, till barnen der — de arma! — med afffedsjudar, innerliga, warma, ,JOM Utgått från — en fallen makes barm. ww Här finnes lugn. När twedrägtsftocmar rafa Wildt i det yttre och till sträck och fasa Fförwandla sämjaus eljest fläta haf, — då är här tyst; då är här skönt, är stilla; då är Man här långt stiljd från werldenswilla, nell sorglig början till, hwad ewigt blir. Hit har ock sällbet litsom mgnet, friden fig banat iväg, — att äfven här i tiden Ån försmak kännes af hvad högre är, hit — mellan dessa klippor wilda, branta, .t gråa drägter, stor fom silfwer blanka, Å9f wågen twadda som till högtidsdag! Så war min tanke, när i tysta qwällen jag drömmande på klippan satt, — då smaningom ett ljud så matt mig wäcker ur min sköna dwala. Jag lyssnar, lyssnar om och hör: det kommet war från andra stranden, der kyrkans torn mot himlaranden sin spira majestätiskt för. — Det fom från templet i den närmste socken och bådar der med stämma klar, att sabbatsstunden inne mar. (En hwilans stund, till Herren helgad, han borde wara, skulle blii.) Men — ack! Det hördes ej af många. En hwar — tywärr! — sitt låtit fanga till slaf för jordens lumpna guld. Det will han älska, älskar här i tiden det usla guld, här bjudes på. Ett sinnligt walspråk jus också, i dunkla drag på pannan ristadt. — — Och långsamt tyna klockans ljud till intet bort: — de ren förswunnit, fören de i syndarns hjerta hunnit till lydnad föra Herrens bud. OM snabbt gick stunden; bort med fart han flydde. Snart solen sjönk; snart sågs ej mer dess klara stråle; ban gid ner i ljusblå wåg, af himmeln färgad. Dock — än ett högrödt sken stod qwar, — få herrligt, praktfullt, skönt att skada! Och skogens topp af bleknad låga, af mattad guldfärg omhöljd war. — — Allt mar sa stilla. Äfwen hafwets drottning, af mödor trött, till hwila gatt, fen sömnens doft hon redan fått fom lön för dagens slutna möda. Hon slumrar på fin wäta bädd. Men nattens fröjd i hågen leker; i drömmen klippan än hon smeler med fakta hand, af ingen sedd. Göran Persson. — 0 —