Gotlands läns nya tidning – 28 juli 1864, sida 3

satsen: att qvinnan är en öfvergångsvarelse, som står på gränsen emellan menniska och djur. När upplyste min låta så förblända sig af sjelf förgudning för sitt eget kön, då är det äfven förlåtligt om den oupplysta delen af befolkningen ringaktar qvinnan. Och likväl, om vi opartiskt skärskåda förhållandena, ger oss erfarenheten vid handen, att qvinnan ibland folket ådagalägger fullt ut lika mycken arbetsförmåga, drift och omtanka som mannen, och att det i otaligt många fall just är hustrun, som häller huset vid makt om mannen är en rumlare och förer ett oordentligt lif. Ett faktum är också, att qvinnan oftast i sina företag visar långt mera omtanke och klokhet än mannen, och att hon har större förmåga att beräkna följderna af sina företag än han. Men lemnom dessa betraktelser. de göra sig sjelfva, om man blott vill vara opartisk vid bedömandet af de båda könens andliga krafter. Sedan gubben Stein hade hemtat sig från sin hestörtning att höra en ung man Vara nog glömsk af sin m: mliga värdighet att han kunde gilla åsigter dem gubben ansåg verkligt upproriska, uppstod en häftig strid emellan morbrodern och systersonen. Henrik förfäktade qvinnans, eller rättare sagdt Noras sak, med värma och ifver. Gubben åter sökte bevisa att qvinnan af naturen icke var bestämd till någon sjelfständighet och att det var ett brott både emot gudomlig och mensklig ordning, då hon. ville skapa sig en af mannen oberoende sti hllning i i likvet. (F Örts.)Ä — 3