Gotlands läns nya tidning – 21 juli 1864, sida 3

nåldynor m. m. Hennes far hade gått till banken och hon var ensam hemma. På länge hade Nora ej haft något bref från Henrik, och en icke obetydlig anledning till sorg hade denna tystnad varit. Midt ibland den öfriga modlösheten insmög sig äfven den tanken, att han kanske träffat en flicka, vackrare, älskvärdare och rikare begåfvad än Nora, samt att hon nu var glömd och alla hans löften till henne förgätna. Dessa tankar hade äfven nu trängt sig på henne, tillika med tusen andra bittra och sorgliga. Jemte den pinsamma oron att icke ega en styfver, och ovissheten, om fadren skulle erhålla något förskott, så att de skulle kunna köpa sig mat till middagen, kom minnet af alla oförrätter hon lidit, Huru obilligt och orättvist hon blifvit behandlad af alla, och likväl, hvad ondt hade hon väl gjort? — Intet. Hon hade velat arbeta sig från fattigdom och nöd, till sjelfständighet och oberoende, och detta hade man fördömt henne för. Ja, hennes egen far hade med hårdhet och stränghet bemött henne och upphört att behandla henne med ömhet. Den enda varelse, som räckte henne en hjelpsam hand, var den gamla, sjelf fattiga jungfru Lotta. Under det Nora öfvertänkte allt detta, runno tårarne, och en känsla af namnlös bitterhet stal sig in i den unga flickans bröst. — Öfvergifven och förskjuten af alla, hviskade hon för sig sjelf. I detsamma gick dörren upp. Nora vände sig hastigt om och störtade upp med en stråle af