Gotlands läns nya tidning – 21 juli 1864, sida 2

— Alla och allt öfverger mig, tänkte hon med djup bedröfvelse, men du, min himmelske Fader, som läser i hjertat, du skall icke öfvergifva mig. Knappt hade den tysta bönen utgått från hennes beklämda hjerta, förr än en fryntlig stämma, tätt bredvid henne, uttalade dessa ord: — God middag, mamsell Nora. Kors så hon sitter och solar sig midt på blanka förmiddagen. Hur är det fatt? Nora såg upp, mästan förskräckt. Framför henne stod en äldre qvinna, snyggt klädd med ett stort stärkt förkläde, som skylde nästan hela kjorteln. Hennes ansigte var ett af dessa godmodiga och ändå kloka ansigten, som man någongång återfinner hos äldre qvinnor. Ilon hade en stor, fin korg på armen och betraktade den unga flickan med ett uttryck af deltagande. — God middag, jungfru Lotta! sade Nora och räckte henne handen; har handeln gått bra i dag? — Ja, gudskelof, sade jungfru Lotta, som bebodde ett litet rum vägg om vägg med Nora och hennes far, samt var sedan ett par år deras närmaste granne. — Det har icke gått lika bra för mamsell Nora, märker jag, bifogade Lotta, och satte sig bredvid Nora, men se man skall icke förlora modet; först då går det riktigt på tok. Nå nå, icke undrar jag på att mamsell Nora är bedröfvad, för se, claka ha de varit mot henne, stackars barn. Men hon bör visa dem, att de haft orätt, och icke gå så här och ropa på arbete, för det är med arbete