— — ———————— — God dag, sade fadren utan att se upp på henne. Här har varit bud ifrån Engströms enka, för att få din hjelp öfver begrafningen. Jag svarade att du skulle få komma och vara hos henne, till dess mannen blef jordad. Ja, längre, om hon behagade. Men inte går det an. Hvem skall då sköta om pappa och bröderna, samt laga er mat, invände Nora och såg ängsligt på fadren. — Uppriktigt taladt, kära Nora, så bjelper jag mig hellre sjelf, än jag numera ser dig göra något för mig och gossarne. . — Pappa, icke har jag förtjent detta, stammade Nora. — Icke? Men jag tycker att du förtjent detta och mycket mera, utropade fadern med hetta. Du är en vanartig dotter, som för dina vilda och galna infall beröfvat dig allt anseende af att vara en hederlig flicka och gjort dig till en visa för hela trakten. Det skulle icke förvåna mig, om ditt vanrykte en dag beröfvar dig all utväg ätt få arbete och lemnar oss i en ännu större fattigdom än den vi förut dragits med. Du vet hvad jag förtjenar icke ensamt förslår, och likväl sätter du allt på spel, för att tillfredsställa dina befängda griller. Du hade nu kunnat vara en hederlig karls hustru, om du varit ett lydigt och tacksamt barn. Gubben såg upp. Han mötte dottrens tårdränkta ögon. I hela Noras ansigte låg ett uttryck af bitter smärta och med darrande röst sade hon: