Gotlands läns nya tidning – 7 juli 1864, sida 2

jag det bå ett värdigare föremål. Nu förhållar det sig så, att jag anser mig dermed kunna tjena andra mera aktningsvärda flickor, än den, som glömmer att hon är qvinna och genom ett oskickligt uppförande ger folk anledning icke allenast till klander, utan till ett uppenbart ogillande. Derföre, mamsell, räkna icke mera på arbete af mig eller mina bek: anta. Fru D— vände Nora, som stod alldeles tillintetgjord, ryggen, för att gå in i nästa rum, men den unga flickan, fullt medveten af sin oskuld, hindrade henne, i det hon sade: — Jag vet mig aldrig hafva handlat så, att jag kunnat förv erka mina medmenniskors aktning. Jag känner icke, hvarför min beskyddarinna nu undandrager mig sitt beskydd, men jag vet med visshet, att jag icke gjort mig ovärdig deraf. — Såå, sade fru D— och mätte Nora med en föraktfull blick. Nå, det är ju rätt bra, att mamsell har ett dylikt medvetande, ty derigenom kan mitt handlingssätt blifva betraktadt som en orättvisa och ni som den oskyldigt lidande. Eljest tycker jag och alla rättånkande med mig, att en ung flicka, som går i bokbindareverkstad i sällskap med en hop råa gesiller, under förevändning att lära sig yrket, har ötverskridit gränsen af det passande och skickliga. Kan man väl tänka sig något oanständigare än ett dylikt beteende. För öfrigt, mamsell, hvartill skulle det spektaklet tjena? Änmnade ni blifva bokbindare? Inser ni icke sjelf det löjliga uti att inbilla folk något sådant?