tygelse om, att qvinnan och mannen voro tvenne väsenden med lika anspråk på allt, som kan bidraga till deras förkofran, utkomst, bildning och förädling. Kanske skulle alla dessa tankar och upproriska känslor blifvit helt och hållet underkufvade af kärleken, om du för ett år tillbaka samtyckt till föreningen emellan mig och Henrik. Ditt afslag, ditt förbud att Henrik icke mera fick besöka oss, och dina bemödanden att öfvertala mig till ett giftermål, som jag afskydde; allt uppväckte och återlifvade min känsla och mitt medvetande af att samhället var orättvist mot qvinnan. I stället att öfverlemna mig åt sorg och hopplöshet, sade jag Henrik att vi, enligt din vilja, måste skiljas för en tid, och då han trofast och uppriktigt räckte mig sin hand till afsked med de orden: Nora, natt och dag vill jag arbeta, så att jag kan föskaffa mig en inkomst, tillräckligt stor för oss båda; — då lade jag min hand i hans, sägande: Ingen annans maka än din skall Nora blifva, men äfven hon skall arbeta natt och dag för att göra skilsmessan oss emellan så kort som möjligt. Dagen derpå beslöt jag mig för att lära ett handtverk, och att trampa under fötterna alla dessa dumma fördomar, som beröfva oss qvinnor utsigten till frihet och sjelfständighet. Nora tystnade, och fadren förblef stillatigande en stund, derefter höjde han hufvudet och fäste sina sorgsna ögon på dottern, sägande: — Jag skulle hellre sett dig i din graf, Nora, än velat upplefva den dag, då jag skulle få höra