Gotlands läns nya tidning – 9 juni 1864, sida 2

var alleles främmande. Sådan hade Nora aldrig sett honom. — Nu, Nora, äro vi allena, och jag vill veta huru du vågat företaga dig något, som kan kasta skugga på din heder. Visste du då icke, olyckliga barn, att den enda rikedom, vi fattiga ega, är vår heder? Och denna skatt har du satt på spel genom ditt lättsinniga handlingssätt. — Pappa, hur kan du så tala till mig? utropade Nora och fattade den gamles motsträfviga hinder. Se mig i ögat och säg, kan du verkligen tro, att din dotter tillåtit sig något vanhederligt? — Det är icke nog att undvika det onda, utan man måste fly sjelfva skuggan deraf, och du har genom din obetänksamhet kastat en tvetydig skugga öfver din vandel. För öfrigt, hvartill tjenar denna galenskap, hvartill gagnar den dig? Hurn har du dristat dig att utan mitt samtycke företaga dig något dylikt? — Pappa, jag har handlat som en sjelfständigt tänkande varelse, utan att rådfråga dig, derföre att jag visste, att dina fördomar skulle sätta sig emot mitt beslut. Din faderliga kärlek skulle icke medgifva, att jag använde en del at natten för att lära mig ett yrke, som jag insåg skulle blifva lönande i en qvinnas hand, ehuru det anses föga värdt i en karls. — Dina bemödanden att vilja förmå mig till ett parti emot min böjelse, under det du vägrade ditt samtycke till en förening emellan mig och Henrik, gjorde att jag beslöt att genom ett handtverk, som kunde föda mig och brö