till oss! Både min broder sjelf, hans dräng och hästar kunna efter en så äfventyrlig färd behöfva försriskning. Så godt mitt hus kan erbjuda den, står den af godt hjerta till Eder tjenst. IIaf nu godheten följa mig till Prestgården. Jag måste dock med några ord underrätta mina Sockneboar om den underliga tilldragelse, som fört Eder hit och förunnat oss att uppbyggas af Eder vackra, sant Christliga predikan, hvars utförande väl låtit något ovanligt för våra Svenska öron, men som vi dock ganska tydligt kunnat förstå i anseende till Edert utmärkt rediga uttal. Besynnerligt likväl, att 2:ne språk, tillhörande folk, som äro så fiendtligt sinnade mot hvarandra, kunna vara så lika. Månne icke detta bevisar, att i grunden äro vi Svenskar och Danskar blott ett folk, kommet från gemensam rot och stam, liksom våra språk, och manne icke det som i dag här händt min högtärade Embetsbroder är ett tecken till att en tid — ehuru kanske post multa secnla — varder kommande, då Danske prester skola predika i Sverige och äfvenså Svenske prester i Danmark? Men kom nu värdaste broder. Med dessa ord tog den vinlige gamle presten sin långväga gäst under armen och sedan den förre underrättat sina församlingsboar om hvem den okände presten, som i dag predikat för dem Guds ord, var och den besynnerliga tilldragelse, som ditfört honom fjerran från ett annat land, samt derpå önskat dem en lycklig och glad jul, vandrade de båda prestmännen arm i arm ur kyrkan till prestgården, der Herr Christen satt i god välfägnad vintern ut, lärde sig Svenska språket och Svenska kyrkobruken, samt under vinterns lopp flera gånger predikade för Böda-boarne, som tyckte rätt väl om honom och nästan började en ny tideräkning från den julen, då den Danske presten så oförmodadt uppträdde i deras kyrka. (Forts.)