Gotlands läns nya tidning – 2 juni 1864, sida 2

Nora insomnade under det hon tänkte: Föräldrarnes välsignelse grundlägger barnens lycka. Veckor och månader förflöto, utan att någon synlig förändring egde rum inom den fattiga familjen. Gubben skref numror på tusentals sedlar, för en knapp och alldeles otillräcklig inkomst. Nora arbetade ifrån morgon till sent på aftonen vid sin söm, och gossarne fortforo att gå i skolan. Henrik, som af fadern blifvit förbjuden att besöka dem, syntes aldrig till, och emellan far och dotter uttalades aldrig hang namn. Så hade sommaren gått, hösten inträdt och blifvit aflöst af vintern. Nora var sig lik och tycktes icke alls känna förlusten af att icke få träffa sin kusin, den hon af hela sitt hjerta älskade. Tvärtom föreföll Nora gladare och mera förhoppningsfull än någonsin. Då fadren började tala om kapten Storm, som nu gjorde täta visiter hos Stein, slog Nora bort alltsammans med skämt, påstående, att hon alldeles icke ville hafva någon annan än sig sjelf att tacka för det välstånd hon en dag hoppades att komma i åtnjutande utaf. — Och du tänker sy dig till det der välstandet? frågade fadren en dag med bitterhet. — Icke precist; men åtminstone tänker jag aldrig gifta mig till det, svarade Nora skrattande. Det vore just hyggligt om jag, en ung flicka, gick och gifte mig med den der sjögasten, som är styfbent och knarrig af gikt och andra krämpor. Nej, jag tackar, det blir då aldrig af att jag säljer mig