kan urskilja hvarken haf eller land, himmel eller jord, så jäfvar man ej sanningen at den urgamla versen i Runeläran, minnesversen för Runan Ur: Ur värsta väder?. Inträffar detta till på köpet, när det är mörka natten och man har långt till bygder, då kan man på ett ställe, der hvarken gärdesgårdar eller skog äro på sidorna om vägen, ganska lätt råka vilse och kan då få färdas i krokar åt alla väderstreck utan att veta åt hvad håll man har norr eller söder, öster eller vester. Händer nu sådant en jernhård vinternatt, en af dessa vintrar, som slår en isbrygga öfver östersjön land emellan, då kan man från dessa alfvaren, der man ej har särdeles långt till sjön, helt oförhappandes komma att styra kosan ut på villande haf samt, utan att veta det, hinna ett hederligt stycke ut från land förr än man märker det. Hvar man sedan tager landet fatt — ifall man är nog lycklig att komma till lands — det är ej så lätt att veta och man kan komma till ett helt annat land än det, till hvilket man ärnar sig. Ett äfventyr i denna genren skall — enligt folksägnen — en Gotlandsprest från denna ort hafva råkat ut för och det på sjelfvaste julnatten. Ehuru sägnen, som tydligen är ganska gammal, är ytterst tarflig och knapphändig, vilje vi dock söka berätta äfventyret. Det var en sträng vinter, som tidigt fängslat Östersjöns vågor i hårda isband. Efter att hafva firat den glada julaftonen i sin pres gård, i skötet af sin familj, begaf vår hederlige prest sig, åtföljd af sin dräng, på vägen till sin Annexförsamling, der han på morgonen skulle i Guds hus förrätta Gudstjensten, och som det var ett rasande yrväder, ville han ej dröja med sin färd till fram emot morgonen, då vägarne kanske skulle vara igenyrade, utan ville han öfver natten låna hus hos en af sina åhörare, en hederlig bonde, som bodde nära kyrkan. Ehuru häftigt yrvädret var, så hoppades han att med sina raska hästar snart hinna den väg han hade att resa, hvilken var blott :dels mil; men denna förhoppning — såsom ofta förhållandet är med förhoppningarna här i verlden — slog slint. För att ej fastna i drifvorna, som befunno sig i deras väg, måste våra resenärer köra i krokar, vända åt flera håll och blefvo slutligen alldeles villade, så att de ej visste hvarken hvar de voro, hvar de toro, eller hvartut de skulle ställa kosan. Vinden hade på dagen varit nordlig — de trodde den ännu vara så och som deras väg låg söder ut, så rättade de sig efter vinden och höllo före den, men vinden hade på aftonen sprungit i nordost och i början at natten till full ostlig samt drog sig längre fram på natten ett par streck åt sydligkanten. Då nu de resande, i tanke att han ännu blåste från norr, och icke hafvande någon annan ledtråd att rätta sig efter, ty hvarken himmel eller stjernor kunde upptäckas, höllo åt det håll vinden blåste, så är tydligt att de skulle komma att färdas åt ett helt annat väderstreck, än de trodde sig resa och ärnade sig. I tanke att färdas åt rätt led och i förhoppning att snart komma till den socken dit de ville, körde de oförskräckt på. De vältödda raska trafvarne sprungo timme efter timme med snabb och god fart och förde den lätta slädan med de tvänne resenärerna allt längre och längre vester ut, under det de resande trodde sig draga mot söder. Till deras stora förvåning syntes inga bygder, inga träd eller andra kännemärken, som kunde gifva dem någon rättledning, men som