— Es. 5: 20. 21. — Orsaken hvarsöre vår kyrka står och ser på detta landsfarliga läsare-system, utan att knappt deremot höja en stämma, är helt enkelt den, att läseriet icke år annat än en ny vaknad protestantism, icke blott emot tidsandans utan äfven emot Roms påfvedöme. — Att kalla det en dold katolicism, bevisar att man gjort sig illa underrättad. Laseriets lära om tro och gerningar, om synd och nåd, är en okuflig protest mot just de läror, som utgöra katolicismens grundvalar och stödjepelare. — Vi vilja anställa nägra jemförelser. — Enligt Katolikernas lära, är menniskan icke ond af naturen, utan endast scag och han kan sjelf börja sin omvändelse och äfven, genom bestånd af Guds Anda, fullborda densamma, — Jesu förtjenst ersätter hvad som brister i menniskans egen, — den troende menniskans goda gerningar förljena saligheten och hon rättfärdiggör derigenom sig sjelf, — Gudstjenstliga öfningar hafva väl behag inför Gud, blott man förrattar dem, utan afseende på sinnesbeskaffenheten o. s. v. — Sädana trosläror åro ju väl afpassade efter det köttsliga sinnet och naturliga förnuftet, men i hög grad stridande emot Skriften och vär kyrkas lära om arfsynden, menniskans oförmåga i andeliga ting, omvändelsens nödvändighet, rättfirdiggörelse af nåd dtan egen förtjenst o. s. v., på hvilket dock , Läsarne lägga så bestämd vigt. — Att deremot dessa katholska läror ofta förnimmas, ej blott, thyvärr! från många ,vanliga förständiga lutherska presters4 mun, utan ock utgöra de flesta medlemmars af vår lutherska kyrka innersta tankar; torde icke kunna bestridas. Här är orsaken till att Liäsarne visat sig så olika med de öfriga medlemmarne af vär församling. — Just derföre är ock katolicismen för vår lutherska kyrka så fruktansvärd, emedan der så många, om ån omedvetet, hylla dess giftiga läror om menniskans naturliga oskuld, hennes goda hjerta, hennes svagheter utan syndaförderf m. m. För sin protest, sitt motständ, sin strid mot sådana åsigter, måste yläseriet blifva förhatligt för mängden, som derigenom störes uti sin gamla katholska tro på ett andeligt oskyldighetstillstånd. Men, innan man, i ett eller annat afseende, om någon bland ,, Läsarne fäller sin förkastelsedom, borde man likväl tänka på den dagen, hvarom det heter: då varder den rättfärdige ståndande uti en stor frimodighet emot dem, som honom bedröfvat och hans arbete förkastat hafva. När de samme då se det skola de grufveligen förskräckas för sådan salighet, den de icke förmodat hade, och skola tala med hrarannan och ångra sig och sucka för andans ångest skull: denne är nu den, som vi tillförene hade för spott och spe. Vi galne höllo hans lefverne för ursinnighet och hans ändalykt för en skam; huru är han nu räknad ibland Guds barn och hans arfvedel ibland de heliga? Verföre hafva vi felat om rätta vägen. (Wish. B. 5: 1—5).