förhållandet är med bränvinsväsendet i vårt land m. m. — Svaret på art. förf:s fråga: ,hvem skall arbeta o. s. v. i samhallet, blir således intet annat än detta: blifve alla dess medlemmar Guds Ords läsare, så skulle derigenom bilda sig en kraft i samhallet, som skulle föra det framåt i alla rigtningar, der något verkligt godt stode att vinna och äfven bevara det för fienderna. Ty det kan icke vara annorlunda nu än i G. Test. dagar, då vi ju finna, att, så långe Judafolket höll sig intill Herren med lydnad för hans befallningar, var det lyck! igt och tryggt, men att, då det uppreste sig mot Honom, det blef magtlöst och mäste lida nöd och fienders öfvervåld. Huru många större och härligare löften aro icke gifna åt tron på Jesum Christum? — Men vill man hafva en Christendom utan Christus, vill man bilda ett samhålle utan det lifgifvande Guds Ord; då kan icke annat ske, än att: lättja, fattigdom, brott, finare eller gröfre syndaväsende förökas och slutligen bilda den åtel, som diilockar roffaglarne, i förtärande sjukdomars, hungersnödens, revolutionens eller blodgiriga fienders skepnad. Och ve samhållet då, när Herren tager sin hand från detsamma. Art.-förf. nämner, såsom ett ytterligare skäl till läsarnes förkastelse, att många bland dem sedan de ,upptände af brinnande tros-eld, uppträdt med ofördragsamma ord och fördömelser o. s. v. nedlägger sin andliga rörelse, skratta åt de enfaldige tros-vurmarne och slå sig på affarer. Sorgligt när så sker. — Men dessa äro ju blott helt enstaka fall, hvilka icke heller Skriften förtiger. Den säger nemligen, att en Christen (således äfven en ,Läsare), som blifvit andligen upprättad, kan sedermera falla annu djupare, så att hans sista varder värre än hans första (Luc. 11: 26, Ebr. 6: 6—10, 2 Petr. 2: 20). — Det blifver dock alltid dervid, att det varder glädje i himmelen öfver en syndare, som sig bättrar, fastän hans tillstånd sedermera kan förvärras. Om någon faller tillbaka, så böra vi tänka på Jesu exempel: Han smädade icke, Han hånade icke Judas — Han bedröfvades öfver honom och nämde honom i förräderiets stund med en väns namn. IIuru kärleksfullt sörjde Han icke för Petri npprättelse bade före och efter hans fall? Och huru fördragsamt betedde Han sig icke mot de Publikaner och Syndare, som kommo till Honom att höra Hans ord (Luc. 15)? Dock, vill man jemföra ,,Läsarens nuvarande förhållande med hvad han varit förut — icke efter verldens måttstock, utan efter Guds Ord —, då skall man nog finna tydliga skäl att medgifva, att han i mer än ett afseende är bättre, än han var den tid han icke, genom Guds Ords bruk, allvar och gudaktighet, ådrog sig namnet ,, Läsare, Om man här och der finner en eller annan fläck, så kan det likväl icke vara enligt med kärleken till nästan och sanningen, att af dessa fläckar göra en svart skräckbild af hela 5läserietk. Skall Presteståndet, Ridderskapet, Köpmansklassen o. s. v. i allmänhet svärtas och afskys, der