Gotlands läns nya tidning – 21 april 1864, sida 3

7 sta ut honom; men nu fattade hans fromma sinne eld och der uppstod en lek, hvars make de brittiska beckbyxorna aldrig varit med om och aldrig glömde. Fåfängt försökte de härdade sjöbussarna, hvilkas antal var närmare 20, att rå på den ensamme bonddrängen. IIvartenda slag af hans hand (hvars lofve i tjocklek liknade ett manslår) gaf döden eller krossade lemmar såsom en stridsklubba, som föres af en stark arm. För att frälsa sina lif måste de förut så öfverdådiga gasterna hufvudstupa begifva sig ut, dels genom dörren, dels genom fönstren och när han så gjort stugan ren från gastar, gick han ut efter dem på gården, men icke heller der vågade de bida honom, utan rusade ut ur gården hals öfver hufvud. Då grep han i sin vrede en på gården stående bakvagn och slungade den efter de flyende. Så stark var den arm, som gjorde kastet, att den tunge bakvagnen med sina jernbeslagna hjul flög högt i luften öfver ,husryktet (takåsen på ladugårdshuset) och sönderslogs i smulor. Det var en jättearm i anseende till kraften, men i längden skall Westergården icke varit större än en vanlig karl, dock höll han i groflek till händer, bringa, armar och ben långt öfver vanliga måttet. Med ett slag af sin hand krossade han en gång — ehuru han var långt ifrån att vilja det — ryggen på en häst, som han skulle jaga ur en åker. Han vågade aldrig aga sina barn, emedan han då lätt kunnat beröfva dem lifvet. När ban red på sin häst i marken och kom till något led, någon grind eller gärdesgård, tog han med händerna under hästens buk och lyfte honom helt behändigt öfver på andra sidan. Vid en ,hus-äting ) i Wamlingbo prestgård ville man riktigt pröfva hans krafter. Tolf de starkaste karlarna af dem, som voro närvarande, skulle på en gång ,draga hank med Westergården. Detta tillgick så, att en planka lades på kant mellan de dragandes fötter. Westergården satt på ena sidan om plankan med fötterna mot densamna och fattade om midten af ,hankstycket eller handkafveln, som man drog med; hans 12 motståndare sutto på andra sidan och 6 af dem höllo i hankstycket på hvardera sidan om hans händer. Deras bemödanden att ,draga upp den väldige blefvo fåfänga. Vinsten blef Westergårdens. Under en af sina handelsresor till Stockholm blef han af en Ilökare, hos hvilken han köpt en tunna salt, och som var en stor, grof och utomordentligt stark karl, som också yfdes öfver sin styrka, uppmanad att draga fingerkrok (på Gotländska krokfinger) om en tunna salt, men Westergården, aldrig fallen för skryt och skräfvel, vägrade och sade sig ej hafva råd att sätta sin salttunna på spel. Hökaren ,bjöd af ändå och ville ej hafva något om han vann, men om Westergården förmådde draga upp honom (hvilket Hökaren ej ansåg troligt) skulle han (Westergården) af Hökaren få en tunna salt. Nu tyckte Westergården att affairen kunde löna sig och de grofva seniga fingrarne hakade ihop. Hökaren, öfvermodig, trotsande och stolt, trodde sig genom ett våldsamt tag straxt i begynnelsen kunna draga ut Gotländningens finger och högg derför i så häftigt han förmådde, men när Westergården väl fått knäppa till sitt finger om Stockholmarns, fann denne sitt finger liksom sittande i ett skrufstäd. Icke förthy ville han ej gifva tappt, utan drog och vred så djerft, att hans finger slets ur led, hvilket väl han sjelf, men icke motståndaren kände. Smärtan tvingade nu Stockholmaren att ropa: Håll din t—n d—1! håll! men Westergården, som ej förstod att meningen var att han skulle släppa, utan trodde att Hökaren uppmanade honom att hålla väl fast, svarade med sin vanliga lugna Gotlandsflegma: , Ja halder nukk ja, Herre! (d. v. s.: Jag håller nog i jag, Herre) och knep ännu säkrare tag om sin motståndares finger. Ropande af smärta måste nu Hökaren bedja honom, för Guds namns skull, släppa hans finger loss och när detta skedde hängde fingret löst, vridet ur led. En chirurg måste ögonblickligen efterskickas och när denne kom samt fick höra huru det tillgått, sade han att det vore nästan synd att hjelpa hökaren. Westergården gaf sig ej tid att stanna