Gotlands läns nya tidning – 31 mars 1864, sida 2

och underkufvade såsom bekant är Sachsarna och slöt 811 ett fördrag med Jutländska konungen Hemming, då Ejderfloden antogs såsom gräns emellan tyska och danska väldet. — Carl den Store förde omkring 10,000 af de mest oroliga sachsiska familjerna från Holstein till Brabant, Holland samt det inre af Tyskland och ersatte dem med andra tyska kolonister. Ifrån den tiden kallades landet som ligger på tyska sidan om Ejdern Mark, och en markgrefve ditsattes till dess beskyddande. Ffter Carl den Stores död återvände de bortförde sachsiska familjerna. Oaktadt Carl den Stores nämnde fördrag, derigenom Ejdern bestämdes till gräns emellan danska och tyska väldena, förblef dock landet norr om Ejdern till Slien ett omtvistadt gränsland, och under de tyska kejsarena Henrik den 1:e samt Otto den 1:e uppstod ett tyskt Markgrefskap Schlesvig. Danske konungarne Gorm och Harald måste betala tribut till tyska kejsaren och aflägga läns-ed. Under kejsaren Konrad den 2:a af Frankiske huset synes i följd af ett giftermål emellan Konrads son Henrik och Knut den Stores dotter Gunilla Markgrefskapet Schlesvig hafva åter kommit till danska monarkien och Ejdern åter hafva utgjort riksgräns. Sedan danske konungen Knut den 6:te 1201 vid Itzeke öfvervunnit grefve Adolf den 3:dje af Holstein och denne dragit sig tillbaka till sitt hemland Schauenburg, blef Waldemar den 2:e uti Libeck utropad till konung öfver Danskar och Vender samt Herre öfver Nordalbingen såsom Holstein fordom kallats. Grefve Albert af Orlamände insattes såsom Ståthållare uti Holstein och Schlesvig. Kejsar Fredrik 2:e afträdde 1214 högtidligen till honom det eröfrade landet och Påfven meddelade härå stadfästelse 1217. Väl försökte en qvinna Dorst von Kellingdorp åstadkomma en uppresning emot danska väldet, men ehuru danskarne ledo ett nederlag bibehöll icke allenast Waldemar de eröfrade provinserna utan utsträckte sina segerrika tåg på andra sidan Elben. Hamburg eröfrades 1216 eller 1218. Sedan konung Valdemar blifvit 1223 såsom fånge bortförd till Mecklenburg, återvände Grefve Adolf 3:s son Adolf den 4:e och besegrade vid Mölle Waldemars Ståthållare Albert af Orlaminde. Adolf 4:e erhöll efter slutad förening med Waldemar landet norr om Elben samt äfven det på andra sidan Ejdern; Adolf tillerkändes herradömet öfver Wagrien och Dithmarschen samt fick fästningen Rendsburg åt sig öfverlemnad. Waldemar bröt dock den ed han svurit att ej söka hämnd, och inföll med vapenmakt 1226 i Holstein, eröfrade Dithmarschen och bemäktigade sig, oaktadt en liden förlust, både Rendsburg och Itzeke. Emedlertid reste sig det af Waldemar kufvade Liäbeck, den danska förhatade besättningen nedhöggs och Liibeck förklarades åter af kejsar Fredrik den 2:e för en fri riksstad. Waldemar öfvergaf Segebergs belägring och ryckte emot Liibeck, men förhindrades att deremot något företaga. För den förbundna hären drog sig Waldemar tillbaka och förlorade slaget vid Bornhöft den 22 Juli 1227.) Påföljande året inföll Waldemar åter i Holstein, sköflade och brände, men vann ej några segrar, utan afträdde högtidligen till hertig Adolf 4:e Holstein, för everdelig tid Stormarn och Wagrien. År 1237 blef hertig Adolfs dotter Mechtild gift med Waldemars son Abel, hertig af Schlesvig, som äfven blef förmyndare för sina svågrar Adolfs omyndige söner Johan, Gerhard och Liider, sedan deras fader nedlagt regeringen och gått i kloster. Abels broder, konnng Erik af Danmark, försökte att åter åt detta land eröfra de tänder hans fader förlorat; men Abel försvarade troget sina myndlingars rätt, och så uppstod ett förderfligt oafbrutet 9-årigt broderkrig. Är 1241 upphörde Abels förmyndarevård, den ena svågern Luders hade då aflidit. I Holstein hade Adeln nu blifvit mäktigare och utbredde sig i Wagrien, der Venderne blifvit underkufvade, och förtryckte efter hand, i föreningen med det andliga ståndet, de sachsiska bönderna. Anda till 13:e århundradet deltogo bönderne uti ) Här skördade 1814 det Svenska kavalleriet en af sina vackraste lagrar. En under Skjöldebrands befäl stående mindre del deraf, som hufvudsakligen utgjordes af de då s. k. Mörnerska IIusarerna, samma regemente som nu benämnes Konung Carl den 15:e, utförde vid Bornhöft d. 6 December 1813 en lysande chok emot en i antal mycket öfverlägsen dansk infantericorps, som stod skyd