Gotlands läns nya tidning – 17 mars 1864, sida 2

lige (tcke för nagra andlige drängar eller uppblåste ans dar) blir möjligt att nagot intränga i det heliga djupet af sammanhanget mellan Skaparen och det skapade. Ack, om wederbörande wore fullt uppriktige, få skulle man få höra mera sundt förnuft, men också erfara mycket mer s. k. otro högt uppe i kyrkan! Om man becänkt allt detta, få wore man ej en få häftig och wild partis man, man skulle då fe fel äfwen hos dig sjelf och egne stallbröder samt ej med sådan hårdhet till afgrunden förs döma andra menniskor, hwille tänka olika, men som kanske också uträttat eller wiljat uträtta något godt och nyttigt. Derför, i stället att nu höglärdt häckla wåra enfaldiga nreligiösa åsigter, få war åtminstone få uppriktig fom wi warit, bade för egen del och i läfarerfyjtemet, när det engång efter ,,den bråda predifo-tideu offentligen framkommer, antingen genom er fjelf, såsom sjelfwald öfwerherde för läsarne eller genom någon af eder frame ffjuten adjunkt. Säg oss då uppriktigt, hör Ni — uppriktigt, med handen på hjertat och utan allt frys pande bakom Luther, systemet eller anttoritets-trou, helt fritt och öppet edra egna ,religiöfa åfigter och läfares systemets innersta tankar och wäsende, och säg oss dere jemte edert hjertas fullkomliga öfwertygelse om flera allts mer omtwistade trosläror (war god låt folket då också weta nagot om dogmahistorien, eller sättet och medlen, genom hwilka troslärorna tillkommit), säg of då också er uppriktiga tanke om kyrkan, hennes sammanhang med staten, om prestmakten, om ett jordiskt Fädernesland, om laglydnad, medborgerlig frihet och wördnaden för föräldrar, barnauppfostran, om folkupplysning, det offents liga ordet, om Guds natur, bildning, wetenskap, konst, stkadespel, om förnuftet, werldsligt arbete, oskyldiga nöjen, werldslig läsning, romaner, om lekar, dans, kortspel, wissa drycker, o s. w. Detta, uppriltigt och offentligt uttaladt af en , föfare-preft, skulle bli särdeles lärorikt för of alle, läsare och icke-läsare, då wi derigenom, fåfom wi begärt, först riktigt finge ,, finna läsare systemet i def helhet ; men sker ej detta, få måtte man komma på allehanda tanfar. Men swara då bara rätt fram, uppriktigt, med något sundt förnuft också och utan att inswepa edra ord i i allt för mycket bibelspråk (med hwilka man fon bewisa bra manga saker). — Till ,tläfares preftens framställda gåtor sware wi detsamma, fom wi bland mycket annat redan anfört här ofwan, eller att läseriet wisserligen fan wara ärligt och mältfigneljebringande hos den ene läsaren, men twärtom hos en annan. — Om den äckta katholska prestandan, m. m., tro wi werlligen, enär denna mörke ande wisserligen frem sklymtar här och der i läfseriet mer eller mindre medwetet (men medwetet hafwe icke sagt), att nå are få af dess dolde högste ledare kanske i det påäfliga uv-hemmet ingalunda anses med likgiltighet och således ej heller äro någre wänner of förnuft ech follfrihet: desse läfare-prefters nit, ej allas, fan alldrig wara upp: riltigt mot wår religion eller wårt Fädernesland, och deras wådliga nit afsky wi fom pesten. — Slutligen tro wi, att månge werkligen fromme kunna finnas i en församling, också i läsarnes, äfven om någon eller någre af dess prester äro felaktige eller farlige; om äkta skurkar hafwe mi ej talat. Och hwad angår den sista Elms piga sammanställningen of nyssnämnda wackra titlar, dem wi icke brukat, med det att lärjungen icke är öfwer fin mästare, hwilket wäl skall wara ett slags tackför-Tit af äkta läsaretärleksfullhet, få låta wi det stå der utan widare anmärkning för dess författares räkning och fåsom ett omisskänligt märke på en modern andlig, en Guds man, en sannskyldig ,fare-preft, fom har hjerta att med så mycken kärlelslös bitterhet häntyda på gamla, atminftone för wart miime alltid dyrbara förhållanden, i hwilta wi för war goda wilja trodde oss hafwa förtjent om ej tackjamhet få atminstone icke ett grymt hän. På detta ilskna sätt förswarar man daligt en god sak, det ju den s. Ey löfarespreften påftar att läseriet i allo är, och om hwilten wi werkligen hafwa bättre tankar. Men wi hafwe att beswara ännn en läsare, fom i N:o 9 af G. L. n. T. mot oss andrager sina satser af det wanliga innehållet, wisserligen utan grofheter i wanlig mening, mera lent och kallt, men lika sjelflärt prisande läferiet och kärlekslöft fördömande olika tänkande med alla deras tankar och uppfåt, allt detta oupphörligt be wisadt med tänkespråk ur kärlekens religion. Men lå sarne, som wilja wara förmer än andra menniskor, äro ej nöjda med att något godt medgifwas dem, utan de wilja nödwändigt wara prisade i allt. Dock medgifwer han (och det hedrar författaren), att i de falighets-föfandes hep nog fan inblanda fig någon Judas? —, jo, jo men! Afwen han pastår, att Lutherdomen är all: deles detsamma som läseriet, att wi ej känna detta (wi hafn imn benärf att ävsiat hljsma unpnsyöfts Nornan) atft