Uti en välkänd författares ,Handbok i pedagogisk Gymnastik läses bland annat följande, som torde förtjena uppmärksamhet: Gymnastik för flickor. Man kan anse såsom ett factum att qvinnokönets behandling och den grad afhyllning ett folk detsammma egnar, står i det närmaste sammanhang med detta folks upplysning och bildning. Biskop Agardh. Om äfven qvinnan af naturen ej är ämnad till manlig kraft och uthållighet, så kan hennes vackra kroppsbyggnad dock ej vara bestämd till att endast sysselsätta sig med granna småsaker, utan äfven hon måste sträfva att uppnå herravälde öfver sin kropp. Antagas gymnastik vara nyltig för gossar, så torde man: kunna säga att den är nödig för flickor, emedan gossar åtminstone någon tid på dagen under språng och lek få tillfälle att andas i fria luften, men flickor, till följe af falska åsigter, om det passande, helt och hället utestängas härifrån och nära nog uppväxa endast i kammarluft. Man hör ofta mödrar utfara i häftiga ord emot sina döttrar derföre att de ej gå raka i ryggen, menande att detta kommer sig endast af sjelfsvåld; men de besinna icke, att det trägna stillasittandet i lutande ställning just gjort omöjligt för barnet att efterkomma den välmenta befallningen; ty de muskler, hvilka skola upprätthålla ryggen, äro genom bristande öfning så förslappade, att de icke mera kunna hindra kroppen att sammanfalla. Ar barnet friskt så går det nog rakt i ryggen utan modrens tillsägelse, men i motsatt fall är en sådan uppmaning lika orimlig som att befalla en halt att gå ordentligt eller en sned att icke luta åt endera sidan. Att somliga vilda folkslag med maschiner småningom sammantrycka sina barns hufvuden, att andra tvinga barnens fötter i små jernskor, att åter andra genomstinga näsan och sätta fjädrar deri m. m. allt för att efter deras sinne gifva kroppsdelarne en vacker form är allmänt bekant. Detta förfaringssätt förefaller oss ömkligt ehuru äfven vi misshandla och förlöjliga oss. Så t. ex. genomborra våra qvinnor sina öron och hänga ringar deri. I deras klädsel lemnas de för kölden ömtåligaste kroppsdelarne obetäckta, men det farligaste af hela beklädnaden är dock snörlifvet. En qvinna af bildad klass, som, enligt rådande ton, ej får umbära snörlif, betages genom detta fängsel en god del af röselseförmågan, så att hon ej ens förmår att höja armen öfver axellinien och än mindre att böja sig åt någondera sidan, och måste hela sitt lif slafva i denna moderna boja. Dett är ej ovanligt att se flickor, som äro vanda att hårdt snöras, förlora några tum af sin längd om de tillfälligtvis aflagt snörlif och planchette, ty de falla ihop och förmå ej mera utan planchettens tillhjelp att hålla sig upprätta.