fare eller pietister, få hederlige, fosterländske och gudfrute tige de föröfrigt warit, t. ex. hwarken Carl XI, Stjernhjelm, von Linne, Geijer, Wallin, den fromme Franzen eller någon annan. — Will man fe en läsare prest i förra tider, få läse man framställningen of Erik Tollstadius, sid. 48 i 32 del. af Fryxells Sw. Hist.; men då fanns det också wakne prester, fom wågade afkläda får-peljen och hämma wurmeriet i förfan, der sedermera alltför mycken efterlåtenhet uppmuntrat till underlåtanden och sjelfswåld af flera flag. Men kanske tror någon förlegad from prest, att det är kyrkan nyttigt, det sådane predikanter finnas, fom hafwa panna att ännu i wår tid framdundra systemets hårdaste läror? Men de finnas ju fom påstå, att Påfwens befintlighet är nyttig, till och med för det Lutherska presterskapet! Föröfrigt hafwe wi ej påstått, att läseriet här ännn hunnit till den höjd af galenskap, som på många andra orter, der det någongång ledt till alla slags brott och fafor ; men sådant ligger dock i systemet, hwilket man derför ej gerna will öppet uttala. Men äfven här ha det redan gått långt nog, då någre läsare nekat Konungen trohets-eden, således också Fäderneslandets förswar, wägrat aflägga ed inför domstol, eller andre, fom, slitande alla fambhällsband, försökt rycka en kyrkoherde ned från hang predik stol, hwilka wildsintheter de, märk wäl, begå just få som läsare, (må wara af den ärligaste öfwertygelse, dock af religiös exaltation), då wi andre deremot, när wi begå allehanda fel och brott, dock ej derwid påstå, att mi fynda såsom kristne, utan såsom felande mot fris stendomen. Hwem fan wäl på allware wilja förswara ett system eller läror, af sådant wåld eller pjäsk (säåsom en af wåra dugligaste pastorer ganska riktigt uttryckte fig på fednafte prestmöte), fom fan leda till få upprör rande dårskaper. Nå, om läsarne sålunda Hafiva menffs liga fel och swagheter, få må Gud weta, att ide-läfars ne också hafwa det. Läseriet, då det framträder i mildare form, är mise serligen ofta genom det aktningswärda nitet stundom gans ska nyttigt, men def öfwerdrifter allena funna wi ej gilla. Och alldrig böra några känslomenniskor få komma i fpet fen för kyrkan: de kunna wisserligen hafwa god wilja, men de sakna sans. Wi wete ganska wäl, att den wars mare känslan, enthusiasmen, är nödwändig för mensklighetens utweckling till allt stort; men snillet och allre helst just det klara förnuftet måste gå i spetsen för staten och kyrkan med; ty kommer den lätt förwillade känslan främst för samhället, då får man snart se en blodig Mahomet eller en kättarbrännande Torquemada. — Nej, efter hwad wi kunna fatta, är det ingen ren Lutherdom i allt detta öfwerdrifna läseri, snarare en mer eller mindre mediwves ten eller dold katolicism, fom tydligen uppenbaras i dens na uppjagade ensidiga känsla, också i den tysta tassande gången, den darrande näs-tonen, de stora åthäfworna, de himlahwälfda ögonen och oupphörliga knäfallen och fucfarna — det fom häraf är ärligt fändt och menadt anfe wi med helig wördnad. Man fon ju fnart frukta få återse korstecknet, helgonbilderna, o. s. w. Och wår kyrka står och fer på detta landsfarliga fäfare-fyftem utan att knapt deremot höja en stämma, ja, stundom af en betänklig swaghet och räddsla framdrager och på flera sätt hedrar fäfarestalangerna samt förklarar deras läror såsom offyldiga och wisserligen lutherska. — Men wi påstå mi dare, att läfaremwäfendet, få uppriktigt och godt det i wissa fall fan wara, om det ensamt finge råda omöjligen du ger till herrskande princip inom kyrkan och staten, dit man naturligtwis will ha det; ty med def känslosamma feber, ensidighet och häftighet skulle de nödwändigt, fom sagdt, drifwa hela samhället till de största ytterligheter. Wi göra härwid den enkla frågan: hwem skulle der arbeta, öfwa konst och wetenskap eller förswara oss mot fienden, då alle ansåge sådant för synd och blott halfwa dygnet wilja läsa och förklara ordet den ena för den andra tills hela sällskapet blefwe förryckt eller utarmadt? Hwem skulle betala alla tokerier? Derför blir läseriet snart eller i längden alldeles opraktiskt för samhället, ty det rent andliga wurmeriet will hålla sig öfwer jorden och har föga aktning för werldsliga bestyr; och mi fe ju detres dan af flere läsarepredikanter, fom mycket fermt resa kring land och rike för att gifwa fina andliga gäströler och inhösta allehanda offer, men fom ingalunda ha förs stånd t. ex. med ett focknestämmo protokoll, en gwingwens niestabell eller en ekonomisk besigtning. Sådana bestyr, fom de missaktade mwerldg-prefterne få dragas med, äro wisserligen föga andliga, men —, äfven de äro ytterft nödwändiga för lyrkans och samhällets sammanhang och det helas wälfärd. Derföre, benägne Läsare, blif gerna engel, men war också menniska! — Fråga på samwete om läseriet de oroade familjerna, alla kloka menniskor