Gotlands läns nya tidning – 3 mars 1864, sida 3

— Jag trodde så säkert, hon skulle komma sig, yttrade han; jag ville gifvit halfva gården, om hon fått lefva. Vår Uerre tager inga mutor, tänkte hans hustrn, men hon sade ingenting, ty hon ville icke lägga sten på börda. Ilon tänkte att hon sjelf många gånger icke varit mot lilla Kerstin, som hon bordt, och att det fanns otaliga fläckar på hjertat, om hon höll det mot solen. : Lille Nils stod i en vrå och gret. ÅJag skulle icke hafva gifvit henne ett enda rapp af piskan, om jag vetat hon skulle dö så snart, sade han. Hvarföre måste menniskor dö, innan vi ångra våra förseelser emot dem? Måste vi icke vänta, tills vi besinna oss i vår egen dödsstund, att ångra våra brott emot Gud — hvarje orättvisa, hvarje kärlekslös handling emot en menniska, är på samma gång ett brott emot Honom. — Måtte vi ofta hålla hjertat mot solen, vårt eget hjerta! Måtte föräldrar som icke riktigt förstå sig på sina barns anlag och natur, likväl behandla dem så, att deras samvete icke efter barnens död — börjar med anklagelser, som kanske först tystna vid grafven, kanske icke en gång der! Mäåtte de besinna, att barnen äro en gåfva af Gud — för hvilken de hafva ett ganska dyrt ansvar! — ——