Gotlands läns nya tidning – 3 mars 1864, sida 3

Nu är det kändt, att namnet ,,läsare har blifvit ett partinamn på dem, som mera fitigt och med större allvar, än allmänheten, sysselsätta sig med andlig läsning, förnämligast af Bibeln och med Bibelns Anda öfverensstämmande skrifter och som, till följe at den upplysning, som derunder vinnes, upphöra med att deltaga i såädant som: dans, kortspel, dryckeslag, sabbaths ohelgande, svordom, Guds namns missbruk, och mera dylikt, hvilket de anse tillhöra vandringen på den breda vägen, — men i stället lägga sig vinn om det, som kan tjena till upplysning om, hvad de skola fly och eftersträfva tör att vinna fralsning och frid. — Att de härigenom mäste i sinne, öfvertygelse och vandel blifva alltmer olika sig sjelfva och sina fordna stallbröder i verldens tjenst, faller af sig sjelft. Och, som munnen ej kan underlata att uttala det hvaraf hjertat fullt är, så blir en lika gifven följd, att ock de, som taga den rättfärdiga Gudens ord på allvar, icke kunna likgiltigt åse, huru medmenniskor förderfva sina själar, genom att, förnuftigtvis taga seden der man kommer, d. ä. nedlägga offer på den trefalldiga afgudens altare, som heter: ögonens begsirelxe, köttets begåärelse och högfärden, — utan kanna sig manade att ,fördöma allt syndaväsende och varna dem, som de se i otro och nådeförakt fara förderfvet till mötes. — Iläraf nu hätskheten och de bittra utfallen mot läsarne. Då erfarenheten visar att, på de ställen der något allmännare fralsningsbekymmer och frågande efter lifsens väg uppstår, till de verkligt salighetsökandes hop, sälla sig mänga, som sakna det allvar och den redlighet, utan hvilken det ar omöjligt att blitva förd ifrån syndens och satans magt till Gud; så är detta icke att undra på. Ovännen sär ogräs ibland hretet (Math. 13). Der Jesus har en lärjungakrets, inblandar sig gerna någon Judas. Tänke vi på hur det var, t. ex. i Luthers dagar, huru mycken styggelse fick icke den andeliga lifsström, som genom honom bröt fram i Kyrkan, med sin friska, rena våg i följe, till kärkommet vatten på hans vedersakares qvarn och honom sjelf till förtrytelse sorg och besvär? Sammaledes än i dag. Hvarest den Gudomliga sanningen kraftigt griper fleras hjertan, så att der uppkommer en andelig rörelse, som vinner framgång och varaktighet, der får man, bland det glädjande och välsignelserika, förnimma åtskilligt sorgligt, förkastligt och olycksbringande. Detta är dock endast tillfälligheter, hvarvid den icke får eller kan fästa sig, som i Jlerrans fruktan vill pröfva samvetsgrant och döma efter sanning, rättvisa och billighet. Men den, som finner lust uti att utspeja sådant, som kan läggas ,läsarne till last och att uttyda allting till det värsta, samt iär nog lättsinnig att sätta tro till lösa rykten och falska vittnesbörd; han kan lätt få en bild af ,läseriet, som gör, att det synes såsom ett mörkrets, ett afgrundens foster, — men en bild, hvaruti läsarne i allmänhet icke kunna känna igen sig sjelfva, ehvad de dermed jemföra sitt hjerta eller sitt lefverne. Det är ett högst sorgligt tecken, när det kan sättas i fråga, huruvida icke det är en ,ny lära!, som de s. k. ,läsare-presterna förkunna.5) — Aro nu läsarne de, som gerna läsa och rätta sig efter Guds ord; så måste man med läsareprester mena de lärare, som utan stympning eller förvrängning tala Guds ord, såsom Ilan deti Bibeln uppenbarat och fordra att lefnernet ställas derefter. — Våra läsarepresters troslära kan således icke vara någon annan, än den gamla, hvilkens upprinnelse af det fromma sinnet förflyttas tillbaka till sjelfva Apostlarnes dagar och hvilken hvarje barn hos oss kan utantill, — och deras oreligionssystem egentligen icke innefatta något annat, än det, som innehäalles i dessa enkla ord: bättrer eder och tror Evangelio. — Men denna tro? och detta läro-system yrkar oeftergifligen å ena sidan, att hvarje menniska är under Guds vrede, Så länge icke den af Guds Anda verkade sanna tron lefver i hennes hjerta, enligt Jesu ord: den, som icke tror han skall varda fördömd och å andra sidan, att den omvända och troende menniskan måste vandra i ett nytt lefrerne, således icke uppsåtligen uti något, som stär i strid mot samvetet och Guds ord. — Detta ,religionssystem är ock det, som hvarje Kyrkans Lärare med ed förbinder sig att vidblifva och, i öfverensstämmelse, hvarmed de mäste lära; ty ett drygt ansvar drabbar den, som lägger något till eller tager nägot ifrån — ja han är förbannad (Gal. 1: 8). Att nu icke alla utföra detta sitt uppdrag så samvetsgrant och fullständigt, som dem åligger, det gifver sanningens motständare anledning att uttömma sin vredes och bitterhets skålar mot dem, som taga saken på allvar, som gifva synden dess rätta namn och ) Att art. förs. härvid syftar på några af Kyrkans ord. Lärare och icke på andra ,läsareprester, tyckes franastå af hans tal om , Past.-värden, ,utgifvande af pre) jn nar. det öfriga offentliga presterskapet m. m.