Gotlands läns nya tidning – 3 mars 1864, sida 2

fall af, fall af! Är det icke besynnerligt? Veten J hvad stjernorna blinka? Det vet jag; här ofvanom, till himlen kom! De mena att Gud bor ofvan dem — och de vinka mig dit. — Det är allt möjligt, svarade mannen. Sedan Nämndemannen åter inkommit, berättade den gamle, på hans begäran, huruledes han blifvit fattig, men som den historien icke hör hit, utesluta vi den. Jon fick emellertid respekt för gubben — och då denne ville betala sin qvällsvard, ville Jon icke taga emot penningarne, huru snål han annars var. Den gamle utsökte derföre, bland de saker han hade till utsäljning, ett litet Bernstenshjerta, som han gaf åt lilla Kerstin. — När du håller det mot solen, så blir det alldeles genomskinligt, om det är rent, sade han; men kommer någon fläck på detsamma, så syns han genast. Det finnes också en sol mot hvilken vi hvarje dag borde hålla våra egna hjertan, för att tydligen få syn på alla fläckarna — och akta oss för att ditsätta nya, emedan det kan gå så långt att solen slutligen alls icke genomskiner hjertat. Ingen svarade, men Kerstin såg på gubben; han nickade betydelsefullt åt henne. Om morgonen när hon vaknade, hade den gamle redan begifvit sig i väg. Hennes första görande var att hålla Bernstenshjertat mot solen; det var fullkomligt genomskinligt; gode Gud, låt mig icka sätta någon fläck på mitt hjerta i dag! bad hon, och såg sig om