Gotlands läns nya tidning – 3 mars 1864, sida 2

— Kanske du fyller dem aldrig, invände modren, som oaktadt sitt redbara sinnelag likväl var vidskeplig. Jag har alltid trott, at: jag icke skulle få behålla henne, många år, talade hon, i det hon såg på gubben. — Så godt är det; den som går till himlen så der tidigt är lyckligast. Modren hade nu göromål utom hus, Nils hade gått ut med fadren, och Kerstin blef ensam inne med den gamle. Begge sutto tysta en stund, derefter sade Kerstin: — Kan du säga mig om jag får mor med mig? — Jag håller så mycket at henne. Hon är också den enda som bryr sig om mig. — Det kan jag icke säga, svarade mannen; men du får nog sällskap, som du tycker om, ty Gud har många Englar deruppe; men icke dömer jag lifvet af dig, du skall icke tro mig, jag bara narrades med dig. — Jag ser på eder, att J icke narrats, svarade hon; munnen skrattar väl, men ögonen äro allvarsamma — nej, jag vill i alla fall gerna komma härifrån, bara jag får mor med mig. Veten J hvad böljorna sjunga dernere i sjön? — Nej, hur skulle jag kunna veta det? — Men det vet jag; uppstå, förgå, sjunga de; uppstå, och så uppstå de och hatva knappt sjungit ut det ordet förrän de sjunga föryå, och så förgå de; det är så besynnerligt att höra på dem. — Veten J hvad blommorna hviska? Det vet jag: de nicka och nicka: Gud gaf! Gud gaf;