Gotlands läns nya tidning – 3 mars 1864, sida 2

Bernstenshjertat. Af Anna A—n. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). — Om förlåtelse! Jag mente icke illa, som Nämndemannen skall finna; jag har nemligen ett förnöjsamt sinne, jag förtröstar på Gud — detta är min rikedom. — Jag är icke på långt när så fattig nu, som jag var på den tiden jag var rik. — Rik? fr ågade Nämndemannen nyfiket. Hafven J varit rik? Du kan slå upp en kopp kaffe åt mannen här, hviskade han i detsamma åt sin hustru. — Ah ja — svarade den gamle, visst var jag det; men så rik som Nämndemannen var jag dock inte, ty jag hade inga barn. — Jaså, äro nu ungar också en rikedom — då äro de rika allihop här i socknen, grinade Nämndemannen och gick sin väg, ty han hade arbetare att efterse. Den gamle satt länge och betraktade Kerstin. — De der ögonen äro för klara för denna verlden, sade han och skakade på hufvudet. — Hvad är eder mening? frågade modren. — Det barnet kommer icke att dröja länge här; det kan jag säga er, svarade han. Det är med somliga menniskor som med somliga träd; när man går förbi dem, ser man att de äro stämplade. Hur gammal är du, min flicka? — Åtta år fyller jag om en månad, svarade Kerstin.