Gotlands läns nya tidning – 25 februari 1864, sida 3

D Nej, han aktar mera på väderleken och huru mullvaden skjuter upp bland kålen i drifbänkarna. Han har sinne för sådant; men jag hoppas att äfven han, med Guds hjelp, kan blifva uppmanad till något bättre. Gud har visst befallt oss att bruka denna jorden, men han har sagt att vi skole bedja och arbeta — icke ensamt det förra, icke ensamt det sednare; men allt vårt arbete bör vara en bön. — Far har ju ännu icke blifvit rörd till något bättre — och han är likväl gammal nu, invände flickan. — Nils är så lik far; ack, det gör mig ondt om dem båda! Ofta, när jag står vid sjön och lyss på böljorna, tänker jag på dem: böljorna försvinna och komma aldrig mer igen, -— så göra ju dagarna också, och snart kan far ju dö. — Vi vilja be den gode Guden för honom, och så skall du icke säga sådana tankar hvarken för honom eller Nils, ty de förstå dig icke. — Till Nils sade jag heller ingenting, men jag talte högt för mig sjelf, som jag brukar göra ibland, och han stod tätt bredvid mig och hörde det, innan jag visste derom, svarade fickan. Nu inkom fadren, och som det var Söndag, så att Kerstin inte arbete hade, sprang hon åter ned till sjön och satte sig på en gräsbänk under ekarne. Det var så tyst och stilla. — Länge satt hon och såg ned i vattnet, hon såg icke på det, utan på himlen der nere i djupet, der hon betraktade samma skyar, som drogo öfver hennes hufvud. —