Gotlands läns nya tidning – 25 februari 1864, sida 2

— Jag står inte hela timmar och tittar ned i sjön eller upp på stjernorna, som du brukar göra; der växer ingen potatis, inte korn heller, skrattade gossen. — Ha, ha, ha, skrattade fadren; Nils, du är riktigt qvick! Du blir nog en praktisk karl med tiden. — Och så inbillar hon sig att blommorna kunna tala, började åter Nils. — De tala till henne allihop, säger hon. — År hon inte galen! — Bry dig inte om henne, Nils! — Låt henne vara i fred; annars, om inte far din vill bjelpa dig, så skall jag, yttrade modren. Men gossen visste väl, att fadren ingalunda ville hjelpa honom och att modren icke vågade det, och derföre om han än teg på hennes befallning, fortfor han dock att rynka på näsan eller skratta försmädligt åt sin syster. Nämndemannen, nppfostrad af ogudaktiga föräldrar, rika och oberoende som han sjelf, hade från barndomen hört, att det icke var mycket med en karl, som icke kunde svära, derföre beledsagade han ständigt sitt tal med svordomar, och bad ofta, för de obetydligaste ting och händelser, djefvulen anamma hans anda. Kerstin hade läst i bibeln, att menniskornas tal borde vara: ja ja och nej nej, och att den som ofta svär, han syndar ofta och plågan skall icke blifva från hans hus; det gjorde henne ondt att höra sin faders eder. — Far gör illa, som svär så, sade flickan och såg mildt förebrående på honom; tänk om den