Gotlands läns nya tidning – 25 februari 1864, sida 2

funnit att detta sätt var det säkraste till förekommande af osämja. Grannhustrurna voro icke af samma mening: Som man ropar i skogen får man svar, upprepade de, när de erforo med hvilket tålamod hon fördrog lifvets vedervärdigheter. Sgentliga orsaken till Jons vresighet, var dottren Kerstin, modrens ögonsten och fadrens hackkyckling. Uan kunde icke förlåta, att Anna höll mer aft flickan än af gossen. — Nils är det rater i, han får lust att arbeta, som jag sjelf fått göra. — Han har handlag till både ett och annat, men af Kerstin blir det ingenting: hon blir ett inbyseshjon i alla sina lifsdagar, sade han ofta. Hvarken flickan eller modren svarade på sådana tillmälen; barnet såg på henne med de klara ögonen; hon såg på barnet, och så förstodo de hvarandra. Endast då fadren tillät att äfven lille Nils försmädade sin syster, förlorade modren understundom tålamodet. — Du har ingen rättighet, att gräla på henne; hon är lika god som du; samma Gud har kallat er till lifvet, samma föräldrar ägen j; du skall vara god emot henne: hon gör dig ju ingenting ondt, sade modren åt sin son. — Men hon är dum, svarade gossen, och piskade på sin snurra, för att, om möjligt, äfven kunna gifva systern en släng, och Nämndemannen tyckte, att när gossen hade väått, så kunde han ju få tala.