i deras nya boning och känna sig lycklig om den behagade dem. Margareta trodde sig ännu alltid drömma. Deras ödes hastiga förvandling syntes henne som en sommarnatts dröm. — Ilar jag icke alltid sagt dig, började mostern, ,att den gode Guden sörjer för hvar och en som tror på honom. Ännu för två dagar sedan fattig som Job, är du i dag så rik, att tusende skola afundas din lycka. — Och dock är mitt hjerta så betryckt! oupphörligt frågar jag mig, hvad som kunnat beveka konungen, att göra mig så outsägligt lycklig? — Gissar du det icke? — konungen älskar dig. — Han älskar mig! upprepade Margareta, djupt förskräckt. — Ock hvarför icke? — Ar du icke ung och skön? — Men konungen är ju gift? — Ilvad vill det säga? — Var icke Christian den andre äfven gift, då han kastade sina ögon på den sköna Dyveka? Margareta betäckte rodnande sitt ansigte med begge händerna och började högt gråta. — Var icke barnslig, Margareta! det gifves ingen qvinna, om än hon stode aldrig så högt och vore kysk och dygdig som du, hvilken icke skulle känna sig lycklig vid tankan, att veta sig älskad af sin konung. — Ni talade om Dyveka. Den arma fick ju ett sorgligt slut? (Forts.)