Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1864, sida 3

med det kristna namnet, måste man tywärr beklaga, att de aldra flesta endast äro kristna till blotta namnet, hwilket uppenbarar sig på de frukter fom wexa, hwilka utwisa ruttenheten af en öfmers handtagande död tro. — Bi Söndagarne, som skulle hallas Heliga Herranom — till kroppens och själens hwila, — ser man den största massan menniskor framrusa på allahanda onda wägar. Så fom de öfriga dagarne i weckan mangfaldiga gånger illa anmwändag, da de ej blifwa brukade på ett sadant sätt iom Gud wil oh har förordnat att de skola skötas, få är isynnerhet just Söndagen den dag, dä alla möjliga tillställningar äga rum, eftersom man har mest tid da, menar man. Dessa tills:ällningar, fom beftär i en mängd onyttiga tidsfördrif, — hwilkas dåraktigheter hwar för fig här blefwe för widlyftigt att uppräkna, — nog af, det är bes dröfligt huru dessa werldens menniskor litet akta på det heliga allwar, som hwilodagen bär i sitt sköte; men som i fafänglighetens och lustarnes hwirfweldans hej lustigt swänga sig, tills Guds stora langmodighet sätter en gräns för allt detta; da sjnkdomstuktan elfer annat hwad Herren finner lämpligt — till bewekande åtanka — att ej älska werlden och de ting fom i honom äro, sasom ögor nens begärelse, köttets begärelse och det högfärdiga lefwernet — och lyckligt är det då om man gifwer akt och tager wara på det fom blifwer enom tillsändt, da wändandet till det fom oförgängs ligt är fan fomma att taga fin början. Att Söndagen af manga, ja kanske de flesta, hålles såsom en riktig arbetsdag, är uppenbart nog — och det gamla Wisby ligger ej efter i detta stycke. För dem som har öppna ögen, kan ej annat än med wemod se, huru de flesta handtwerkare här arbeta de flesta helgdagarna, — isynnerhet torde herrar Skräddare och Skomakare häraf taga fig del; här fer man Skomakaren wid fin läst, der Skräddaren på sitt bord med nalen i full gång; o, få fult allt detta fer ut. Arbetas ei för mästarens räkning, så torde det sakallade fusket ej uteblifma. Men om wara handtwerkare wifte, hwilken dalig wälsignelse de hafva deraf och den försträckliga Guds dom, fom hwilar öfwer sabbatsbrytaren, förwisso skulle då detta syndiga arbete sluta. — Detsamma gäller i alla ständ att se till — att Gud ej ma bli förtörnad. Om Söndagsaftnarne da far man nog se buru krogdörrarne öppnas, för att mottaga de oftast dagliga gästerna; men de fleste af den arbetande klassen, fom har mindre tid på arbetsdagen, far nog tid på Söndagsqwällen att söka efter de begärliga rusdrycder na, bland hwilka bränwinet torde få intaga det första rummet. Om man t. ex. baferar förbi en krogdörr, far man nog fe rag lande personer med fylleriminens eländiga brännmärke; gräl och oljud saknas ej. Ser man in i krogrummet, der fylltrattarna med bränwinsglaset få förtjusta hoppa, längtande att fylla fin ftenpe med det blandade giftet, tills ofta öfwerlasten och wildsint, af frögas ven eller krogmadamen, medelst en knuff föres genom dörren burs bus i gatan. Det har wäl ej få fällan händt att den salunda öfwerlastande, hemkommen till hustru och barn, fom ofta nog fan wara i saknad af bröd, men stället blir trakterade med den druds nes raseri, fom emellanat bestar i bugg och flag, få att det fiuns ger kring öronen; torde hända med detsamma att fifta styfwern af weckans arbete fett sitt slut i bottnen af bränwinsflaskan, — bwem kan uppräkna alla möjliga galenskaper, hwilka bedrifmas tillföljd af fylleriet, och alla de olycliga följder, fom bestar i Kopps och själskrafternas förslappning; att fe den salunda af ruspryckerne inse tagna menniskan, kan ej annat hos dem, som förstar rysligheten deraf, wäcka klagan, öfwer hur hwilket elände, som ofta slutar med Å— fs Y