Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1864, sida 2

Flickan blef purpurröd, då den återvändande kammartjenaren uppfordrade henne allena, att följa honom i in hans majestäts rum. — Frukta er icke, sade han henne. Konungen menar er väl Han fattade fingerspetsen af hennes darrande hand, förde henne sakta till dörren, öppnade och tillslöt den sedan hastigt. Konungen i röd generals-uniform, prydd med dannebrogens storkors i briljanter på venstra bröstet och med flera andra ordnar, stod på så långt afstånd från dörren, att jungfrun, som något förlägen sänkte de långa ögonlocken ned öfver sina himmelsblå å ögon, icke i början kunde igenkänna hans drag. — Kom närmare, kära barn, bad konungen med den mest milda ton, som stod till hans förfogande. Hon närmade sig nu, och då hon ändtligen skygg vågade blicka upp till den som så huldrikt talade till henne, igenkände hon honom genast. — Ni är adjutanten, stammade hon. — Nej barn, jag är konungen. — Konungen? sade flickan i så hög grad förskräckt, att hon syntes ett ögonblick nära att falla i vanmakt. Konungen fattade hennes hand och sade: — Fatta dig, goda barn, och oroa dig icke. Du står inför en man, som med dig menar så godt och ärligt. Föreställ dig att jag är din gamle far, att du är min dotter; fatta förtroende till mig, blicka mig hjertligt i ögat; jag är ett stoft, som du.