Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1864, sida 2

— ändtligen vågade hon betrakta honom. Det stora, blå, ljusuppfyllda ögat, som hon till honom höjde, insteg som en tändande blixt i hans själ. — Vet du, dyra flicka, att du i dag synes mig dubbelt skönare, än då jag först såg dig? — Men hvarföre darrar du alltid? — Är jag icke densamme, som jag var i tisdags? — Har jag sedan så ofördelaktigt förändrat mig, att orden dö på dina jungfruliga läppar och att du står stum och orörlig framför mig, som en undergörande Gudsmodersbild? Glöm, barn, att jag är konung! fortfar att tro, att jag blott är hans adjutant; fatta dig och låt mig åter höra din ljufva stämma och visa dig så fri och modig, som den dagen då lyckan unnade mig att först se dig? — Ni har gäckat mig, stammade hon förlägen. — Ja, men i sanning, icke i ond afsigt. Jag har låtit kalla dig, för att hos dig afbörda en tacksamhetsskuld. — Ilvarför? frågade den blyga jungfrun. — Jag har icke glömt att du anklagade mig för otacksamhet. Din far, om hvilken jag erhållit upplysning, var en hjeltemodig matros, som dog obelönt. Du är en faderlös, som uppehåller dig och din moster med dina händers mödosamma arbete. Jag anser för en tacksamhetspligt, att från i dag sörja för dig och vedergälla dottern hvad jag är skyldig fadren. — Jag gifver dig och din moster, som uppfostrat dig till en ädel flicka, från i dag en årlig lifstidspension af tolf hundrade 2 2 (Forts.)