Gotlands läns nya tidning – 21 januari 1864, sida 4

Då hans namn nämndes, märkie han, att Marias kinder bleknade något, och att en lätt darrning skakade hennes lemmar. Konversationen började. Man talade om hvarjehanda. Men om barnen med skäl kunde kalla henne den ,söta, skulle herrarne alltid nödgas benämna henne den ,farliga. Hon yttrade icke mycket, men hvad hon sade . . . intog alltid till hennes fördel. Man förnam af hvarje hennes ord, att hon ej blott egde yttre, utan äfven inre behag. E kunde icke höra nog hennes ljufva stämma, hennes alltid i en täck poctisk färgprakt framställda, eljest okonstlade och enkla tankar. Man förnam så lätt, att hennes själ, hennes förstånd, hela hennes bildning blomstrade på den bästa grund, de någonsin kunna ega; på hjertats nemligen. Äftonen försvann för EF som ett stjernsall ... som ett stjernfall från hennes öga, och i hans hjerta. Om natten drömde han oroliga drömmar ... och aftonen derpå var han åter hos vännerna. Så gick en vecka, så gick en månad . . . och så ville han att hela lifvet skulle gå. Jag måste tala vid henne, tänkte han: och han träffade henne ensam, sysselsatt att i ett blomglas ordna några täcka narcissor, utan att hon i första ögonblicket märkte hans närvaro. Då hon vände sig om och fann honom på tröskeln, bleknade också nu kindens lätta purpur. Var det af fruktan eller af kärlek? Han förmådde ej förklara det. Snart sutto de helt nära hvarandra vid ett litet bord i förmaket. Hennes bröst häfde sig, hon vågade knappt draga andan. Han hade tänkt att hålla ett vidlyftigt tal, men nu hade han intet att säga henne. Efter en stund fattade han