Gotlands läns nya tidning – 21 januari 1864, sida 2

— Nio riksdaler, upptog åter anktionisten, ett, två ... och klubban föll. I detsamma kom en fattig och illa klädd qvinna vandrande förbi. På armen bar hon ett barn. Det var en mor med sitt endast ett par månader gamla barn. I qvinnans ansigtsdrag låg uttrycket af mycket lidande, men en fläckt af mildhet och undergifvenhet utbredde sig deröfver. Barnet var insvept i trasiga lindor och tätt tryckt till hennes bröst. Hon täcktes vilja basta förbi folket, hvilket å sin sida knappast synes märka den arma. — Vänta madame! ropade vår spektakelmakare. Qvinnan stannade. — Hvad heter barnet? — Eva Maria, nådig herre. — Det är bra. I detsamma framträdde protokollsföraren vid auktionen, för att få veta den resandes namn och inprotokollera det. — Hvad jag heter är detsamma, gemäldte vår man, här liqviderar jag min skuld, nio riksdaler. — Men hvem få vi då anteckna för inropet? — Teckna Eva Maria. Jag skänker skräpet åt det der barnet. Hon kan väl behöfva något fäderne, hon ock. — Skräpet? yttrade anktionisten, tackar så mycket jag. — Hvad tusan är det då, som jag inropat? — Ska tro det. Likaste stugan i hela byn. — För nio riksdaler?