Gotlands läns nya tidning – 14 januari 1864, sida 3

cke fåfänga eller bortkastade; men först framtiden skall, edan alla bekymmer och stridigheter derwid engång äro lömda, winna frukterna of dessa storartade mödor samt Öisa dem, fom hade nog ljus blick och nog mod att örst wåga företaget. Men naturen sjelf är alltid under alla wåra mi: ag och felslagna beräkningar den wisaste odlaren: om man bara hade tålamod och nog klokhet att städse ty: digt följa hennes alltid ofelbara underwisning! — Så ock här wid lag. Under det att man talar om hwete, klöfwer, hwitbetssocker, ypperlig torf, m. m., hwillet allt wåra myror engång skola gifwa, och wäl änm finge får wänta på en någorlunda mensklig och förnuftig hus hållning med skogen, fom alltmer förswinner under Hran och ångsågen, och hwars slutliga förlust hotar Gotland med ett försämradt luftstreck, och nakna blåsiga fält, fom blifwa odugliga till hwarje odling, så arbetar naturen oaflatligen på att betäcka de ödsliga halfuttorkade mir slätterna med hastigt tillwäxande skog. Ja, på flera af wåra myrar fer man isynnerhet tall och björkplantor allt mer sprida fig från den fasta marken utåt myrfils ten och der redan bilda hela lundar samt tillwäxa med den owanliga trefnad, att kännare funna intyga, att, t. er. på Martebomyr, sådana unga tallar wisat Ända till twå alnars långa årsskott; och lika få snabbwuxen och treflig är efter fin art äfwen den unga björkskogen! Och sannerligen om möyr-egarne kunna göra något tlofare, än att bara låta denna ungskog fritt tillwäxa på wåra myrar, hwilfa till att börja med ide funna bära några bättre och nyttigare skördar än juft dessa nya tall och björkskogar, ty de skydda ej blott efterhand de nakna myrlanden mot sol och blåst, utan de ditdraga och fuk. tighet och regn famt förbereda småningom och — märk wäl — på naturligt fött den i början till odling otjen: liga myrjorden till frambringande af gräs och säd. Der: före är denna ungskog få wälkommen för hwar och en sansad och fosterländskt sinnad hushållare, fom ej Är nog barnslig att genast efter myrarnas första aftappning på dem wänta sig forn och kärna. Och wore man riktigt förståndig, så skulle man ide blott låta dessa unga myrskogar tillwäxa, ostörda af yxan och boskapens tand, utan man skulle ock i framtiden twärt öfwer myrarne alltid bibehålla breda skogsbälten, i vift: ningen från öster till wester, på det att dessa såsom styddswallar måtte funna mot stormens wåldsamhet wärja de dem emellan odlade fälten. — Såsom man i ftäder na motar eldens härjningar medelst brandmurar, få skulle dessa skogsbälten på wåra myrar blifwa säkra fyddsmurar mot windarnas förstörelser. — Det wore wäl om wåra sura myrar nu omsidor blefwe betraktade med mera widsträckt och fosterländsk blick samt sålunda be handlade utan alla haftiga förhoppningar, med allwarli gare tankar på en lång framtid och med mera tålsam uppmärksamhet på naturens gång.