Gotlands läns nya tidning – 14 januari 1864, sida 2

hvarken af underlydande eller kamrater. IIvarje hans steg var noga beräknadt, hvarje ord var öfvertänkt, hvarje min studerad. Detta var samma gosse som tyckte det vara nog om han blott skurade sig ren om händer och ansigte, så att ingen kunde se hvad han var. När han slutat sina studier, återkom han till Stockholm. Gumman Engman, som förskjutit Leontine, hade nu bättre råd att hjelpa den unge mannen de första slippriga stegen. Han var hennes favorit och blef hennes allt i allo — han var enkans och den förtrycktas vän och räddare. Men i samma mån han steg, i samma mån sammansmälte den gamlas förmögenhet och slutligen hade hon ej hvad hon behöfde. Under hela denna tid fick hon ofta bref från Gustaf och Leontine Persson; de bådo, de bönföllo om hennes förlåtelse, men fingo intet svar. Orsaken dertill var i början, att hon visade alla bref för Adolf, som med en mine midt emellan kristligt medlidande och hjertlig vänskap sade: — Ack! hvilka menniskor, så hjertlösa! först sönderslita de edra käraste förhoppningar och sedan vilja de åt er förmögenhet. Sedan blef hon svaret skyldig af andra orsaker. Hon fann att hon blifvit bedragen af sin favorit, att hon blifvit utplundrad af den, hon trodde som bist, at den, som hela verlden prisade som en ädel man. Hon blygdes att erkänna att så var och lemnade derföre brefven obesvarade. Då den, för