Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1864, sida 3

Han måste gå; men var en lugn och förhoppningsfull natur, som ofta förut sett en storm utbytas mot smult väder. Gumman fann vid närmare besinning att hon skulle få svårt att reda sig i denna intrasslade sak. IIon skref till Adolf ett bref, som talade om ,gemena förbindelser, förförda flickor och otacksamhet, råa sjögaster och sin lilla förmögenhet. Adolf å sin sida blef ganska glad att ej vidare pröfvas och att, som det ville synas, ensam få disponera gumman. Han svarade derför genast med ett långt ömt bref, att hon borde låta den otacksamma Leontine flytta hvart hon ville med hans kära bror; att Leontine aldrig förtjenat den huldhet, med hvilken hon blifvit omfattad; att han längesedan genomskådat henne och således icke kunnat sluta sig till henne o. s. v. — allt bevis om den slagruta han egde i ett rent hjerta. Slutligen inneslöt han gumman i Guds beskydd och lofvade sitt eget. Detta gjorde slag i saken. Det lystes, och för skam skull gjorde gumman brölloppet, men enkelt, utan krokan och med blott en sort vin, hvilket dock kaptenen alldeles skämde bort med Cap Constantia och äkta Madeira som han hade på fartyget. Adolf hade ej tid att komma. Straxt efter brölloppet flyttade ungherrskapet bort, på skutan, som fru Engman så vänligt uttryckte sig. (Forts.)